Konstvärldens finrum har blivit frispråkigare och ärligare. De nationella paviljongerna och biennalledningen har välkomnat revolterna och kaoset. Politiken kan vitalisera konsten men också manipulera den. Tintoretto är den nya förebilden, outsidern som bröt med högrenässansen och banade väg för barocken.

Tidsandan fångas upp med säker hand av den konstnärliga ledaren för i år, schweiziskan Beatrice eller Bice Curiger. Med konsttidskriften Parkett har hon öppnat en viktig dialog mellan konstkretsarna i Europa och USA. Redan på 90-talet väckte hon där frågan hur samtidskonsten ska balansera mellan historien och nuet, mellan politik och humor. Hon har uppmärksammats för flera utställningar av internationell betydelse som chef för Kunsthaus Zürich.

-Jag gillar att se Tintoretto som en outsider, säger hon till New York Times om den förbisedda och ofta nedvärderade venetianen, vanligen klassad som manierist. Hon tillägger att många av vår tids konstnärer i hennes temautställning ”Illuminationer” också kan ses som outsiders, inklusive etablerade namn som Cindy Sherman med sina maskerade självporträtt och tysken Sigmar Polke som inte ens går att kategorisera.

-Tintoretto står för en antiklassicism i slutet av 1500-talet. Han raserar den statiska ordningen och bryter harmonin, förklarar hon. I hans ”Nattvarden” från 1594 är Jesus inte längre i händelsernas centrum och bordet löper diagonalt tvärsöver målningen, säger Curiger med hänvisning till den klassiska ”Nattvarden” som Leonardo hade målat etthundra år tidigare i Milano.
Leonardo är det lysande exemplet på renässansens harmoni och centralperspektiv medan Tintoretto nu ses som den första konstnären som är utgår från sig själv, inte från samtidens förväntningar. Därför hoppas Curiger att Tintoretto ska inspirera dagens konstnärer. ”Illuminationer” hoppas hon ska belysa och upplysa i frågor som gäller konsten och den nationella identiteten.

Curiger får flankstöd av chefen för Metropolitanmuseet i New York, Thomas P. Campbell, som verkligen gillar biennalen just för att den är kaotisk, mångskiftande och spännande. Den Helsingforsaktuelle chefen för Guggenheimstiftelsen, Richard Armstrong, tycker att han ser en sorgesång för postindustrialismen när han besöker Thomas Hirschhorns kaotiska röra i den schweiziska paviljongen med inplastade mobiltelefoner, trasiga pappkartonger och uppstaplade bildäck invirade i aluminiumfolie. Konstnären som är bosatt i Paris engagerar sig i samtiden och hierarkierna, terrorn och mystiken han ser i vår tid.

-När vi glider in i ett simulerat universum får de verkliga föremålen en annan och kanske rentav talismanisk betydelse, säger Armstrong om den här konsten som han tycker sammanfattar vad Venedigbiennalen står för i år.
Andra som Lisa Phillips vid New Museum i New York ser mest förlegade plattityder.
-När regeringarna kontrollerar vem som tar över paviljongerna då fångar de inte riktigt andan i det som konstnärligt är på gång, anser hon och tycker att det kanske är dags att ompröva den praxisen.

Kaoset är laddat av historia och drama i den tyska paviljongen som har prisbelönats med det Gyllene lejonet för bästa nationella medverkan. Det är en retrospektiv över den radikala humanisten Christoph Schlingensiefs livsverk. I den högljudda kakofonin med gamla filmer, konstnärens lungbilder och en skruvad kyrkointeriör ingår också hans uppseendeväckande projekt ”Ett operahus för Afrika”. Det sammanfattar bra Schlingensiefs visionära patos, att bygga en hel by med en egen opera i världens fattigaste land, Burkina Faso. Den som nu förverkligar projektet enligt tyskens visioner är den lokala arkitekten med världsrenommé, Francis Kéré, som kulturmagasinet Pixel har uppmärksammat två gånger i FST5.

Rannikko & Co

Myterna om den nationella originalkonsten har inspirerat Vesa-Pekka Rannikko till en illusorisk konstutställning i den gamla Finlandspaviljongen som skapades i biennalparken av Alvar Aalto år 1956. Rannikko har videofilmat när han målar om gamla tavlor och hänger upp dem i paviljongen där vi nu också kan se processen som en videoprojektion. Han har dessutom byggt ut paviljongen med en massa ribbor och träpaneler till en helhet vi kunde kalla för platsspecifik begreppskonst.
Han ifrågasätter alltså både originalkonsten och vår arkitektlegend men gör det med humor och eftertanke.

Samtidigt ställer Maaria Wirkkala ut sin glasstege svävande under taket i en av de stora salarna på Palazzo Fortuny som byggdes på 1400-talet i venetiansk gotik. Hon ingår i en stor utställning med världsnamn som Abramovic, Kapoor och Kandinsky där temat är det ständiga skapandet. Historien och samtiden tar sikte på framtiden, i varje ögonblick föreligger möjligheten till förvandling.

Tar man vaporetton halvvägs ut till Lido kan man besöka Kaarina Kaikkonens berörande installation på ön San Servolo. Precis som i Helsingfors vid Galerie Forsblom har hon i Venedig hängt upp färggranna kläder som på tork. Fast nu kryper de fram ur Adriatiska havet, direkt ur vattnet, och upp längs väggarna i korridorerna till det som en gång varit ett benediktinkloster och även ett mentalsjukhus. Utställningens tema är ”Konflikter” och den utgör den sista tredje delen av en serie utställningar med samlingsrubriken Il Caos. Den pågår fram till den 17. juli medan själva Venedigbiennalen pågår ända fram till den 27. november.

Den luftiga nordiska paviljongen fylls i år med konst från Sverige och nästa gång, år 2013, står Finland i tur att ensamt förfoga över paviljongen. I sommar har Andreas Eriksson lagt ut sina sorkhögar och kraschade fåglar i brons på paviljonggolvet medan Fia Backström har gjort det bevärligt med audioguider som besökarna först ska kvittera ut vid ett bord utanför paviljongen. Sen ska man gå runt i parken, leta reda på hennes metallfigurer och lyssna till en diskussion kring de olika nationernas självbilder.
För den alerta Manchestertidningen The Guardian är domen klar: Finland var roligt, Sverige var dystert, Danmark fick mej att tänka.

Danskarna har i år öppnat sin paviljong för nästan tjugo konstnärer från olika länder. De har fått skapa konst på temat yttrandefriheten, denna högaktuella men mångtydiga, motarbetade och stoppade medborgerliga rättighet. Satsningen kan ses som ett motdrag till den danska högerpopulismen och främlingsfientligheten.
Den öppet politiska tysken Thomas Kilpper har avbildat ansiktet på dem han inte gillar på paviljonggolvet. Där hittar vi bland andra den invandringskritiska Pia Kjaersgaard, Natochefen Anders Fogh Rasmussen och kulturredaktören Flemming Rose på Jyllands-Posten som publicerade karikatyrerna av profeten Muhammed. Också en vinkande påve och en sammanbiten Berlusconi ligger där med sina ansikten.

Men alla gillar inte tilltaget och en del besökare har känt obehag över att trampa de här personerna på ansiktet. Konst som politiskt manifest kan lätt få konstnären att trampa i klaveret.

Världspolitiken

Också världspolitiken tränger sig in i paviljongerna och palatsen i Venedig, sjöfartsnationen som byggde sin tusenåriga storhetstid på handel och diplomati.
Ett rekordantal länder deltar med egna nationella paviljonger men det är intressantare att se vilka som har uteblivit. Öriket Bahrain i Persiska viken skulle ha varit med för första gången men backade ur i sista stund efter att regimen i mars hade satt in tungt beväpnade saudiska kravallpoliser mot de regimkritiska demonstranterna. Många hade sett fram emot Bahrains medverkan eftersom kungariket ifjol fick det Gyllene lejonet för sin första medverkan i arkitekturbiennalen i Venedig.
Libanon som år 2007 var med första gången annullerade nu sin medverkan bara två månader innan öppningen. Orsaken var interna motsättningar och hårt intrigspel om politik och pengar. Kuratorn Georges Rabbath säger att många, inte bara han själv, blev chockade av tvärvändningen.

Folkresningarna i Nordafrika och Mellanöstern blir konkret närvarande i den egyptiska paviljongen. Den unga konstnären Ahmed Basiony fyller fem videoskärmar med dokumentärmaterial från revolten på Tahirtorget i Kairo där han själv dödades på den tredje dagen av revolten. Det var hans vänner som två månader senare fick den egyptiska regeringens samtycke till att genomföra utställningen. Basiony, 32, var professor vid Helwanuniversitetet i Kairo. Nu ser vi honom i en video där han iförd en plastdräkt med huva joggar på stället utan att komma framåt.
-Det var hans sätt att definiera sig som egyptier, berättar kuratorn Aida Eltorie.

Arabisk renässans

Ett tecken i tiden är att Venedig i år har den största presentationen någonsin av samtida konst från arabvärlden. Det är Sotheby´s expert på arabisk och iransk konst, Lina Lazaar, som har sammanställt den panarabiska utställningen i saltmagasinen på den södra sidan om kanalmynningen av Canal Grande.

-Vår första auktion med konst från den här regionen gick otroligt bra. Nästan allting såldes och 70 procent av köparna kom från Mellanöstern, 20 procent från Europa och 10 procent från Asien. Försäljningen uppgick till sammanlagt 3 miljoner pund, säger Lazaar om auktionen i London hösten 2007.

På Venedigbiennalen medverkar över tjugo konstnärer där flera redan är berömda som palestinskan Mona Hatoum. Hon är bosatt i London och Berlin efter familjens exodus från sitt hemland år 1948. Utställningen täcker området mellan Atlanten och Persiska viken men de flesta konstnärerna bor mer eller mindre påtvingat i förskingringen. Utställningen ”The Future of a Promise” om den löftesrika framtiden manifesterar vad många ser som en konstnärlig renässans i arabvärlden, trots den tunga diasporan. En del av konstnärerna som marockanen Mounir Fatmi, bekant bl.a. från Moderna Museet i Stockholm, beskriver sina verk som politiska, existentiella och estetiska.

En röst åt den irakiska diasporan ger för sin del den nya nationella irakiska paviljongen. Irak deltar igen efter en paus på över trettio år och temat för utställningen är ”Sårat vatten”, ”Wounded Water”.
Den berömda arkitekten Zaha Hadid är beskyddare av den irakiska paviljongen och brittiska BBC har meddelat att man gör en dokumentär om hur konsten i paviljongen riktigt har kommit till. Den sänds i kulturprogrammet ”Imagine” den sista tisdagen i juli.

-Vi har med avsikt lämnat bort kriget. Vi vill ge landet en identitet, säger kuratorn Mary Angela Schroth som säger att konstnärerna vill återge historierna som aldrig berättas.
-Vattnet som tema kan föra oss samman som konstnärer, säger Walid Siti själv baserad i London. Det är mycket svårt för oss konstnärer i Irak. Religiösa grupper pressar där regeringen att stoppa organisationerna som arbetar för konsten och också för teatern och dansen, säger den kurdiske irakiern.

Det hetaste konstnärsnamnet kommer från Finland nämligen Adel Abidin som senast representerade Finland på biennalen men nu ingår i Iraks paviljong. Hans variant på vattentemat heter ”Krigskonsumtion” eller ”Krigsförstöring”, ”Consumption of War”, och handlar om de globala storföretagens rovdrift på vatten. En fjärdedel av irakierna saknar dagligt dricksvatten till följd av detta krig där vattnet redan är dyrare än oljan.
I hans videoinstallation sker kampen om världsherraväldet i konstorsrummet med dragna ljussvärd à la Star Wars.

Smart Power

Venedigbiennalen bygger på de nationella paviljongerna men vad nationell konst egentligen står för betyder helt olika saker.

USA:s paviljong har i år intagits av en konstnärsduo från Puerto Rico, akademikern Jennifer Allora som har studerat vid MIT i Massachusetts och kubanen Guillermo Calzadilla från Havanna. De är inspirerade av världspolitiken och historien och ställer bekanta saker på huvudet med sin känsla för humor och poesi.

Framför entrén till USA-paviljongen står en uppochnervänd stridsvagn där larvfötterna har fått en ny användning som löpband för en joggande atlet. Pansarvagnen ser kraftlös och sårbar ut men dånar och skramlar fortfarande respektingivande.
Projektet är officiellt godkänt av USA:s utrikesministerium och därmed av president Obama. Det handlar om Smart Power. Utrikesminister Hillary Clinton har formulerat det som en kombination av både kultur och traditionella hårda metoder med militärens, juridikens och politikens hjälp. Termen togs i bruk efter att Bush, Cheney och Rumsfeld hade bombat sönder Irak. Konstutställningen i USA-paviljongen heter ”Gloria”.

-Regeringen kände till allting i utställningen, varje smutsig liten detalj. Det här har varit ett intressant experiment i full insyn och det tycks ha fungerat, säger Lisa Freiman, kurator för den amerikanska paviljongen.

Inne i paviljongen har duon Allora-Calzadilla rest en piporgel med en amerikansk bankomat som glatt börjar spela på orgeln när någon lyfter pengar ur automaten. Alla musiksnuttar är olika och publiktillströmningen har varit garanterad till den här enda bankomaten i biennalparken. Bara under de tre första dagarna lyfte besökarna över 100.000 euro ur automaten.

Spektakel

Italien håller sig i år framme med en stor utställning i Arsenale, platsen för Venedigs historiska skeppsvarvsindustri. Här blandas politiken i konsten till ett veritabelt spektakel. Just med anspelning på historien kunde man tala om bröd och skådespel, kostbara spektakel för de breda folklagren.

Hedersuppdraget att planera utställningen gick till en politisk vindflöjel och anhängare av Berlusconis kultursyn, konsthistorikern och tv-kändisen Vittorio Sgarbi. Han har flera gånger chockat kulturkretsarna genom att deklarera att han hatar samtidskonsten och skriver nu i katalogen att konsten är ett sjukhus. Sgarbi gav utställningen namnet ”L´arte non è cosa nostra”, ”Konsten är inte vår sak”, med en tvetydig syftning på den sicilianska maffian. Scarbi är också borgmästare för den fallfärdiga byn Salemi på Siciliens yttersta spets i väster. Konsten han presenterar handlar om sex, religion, våld och ett jättelikt granatäpple.

Panem et circenses, egentligen bröd och cirkus, skrev satirikern Juvenalis om för att visa på Roms moraliska förfall och hur makthavarna hängav sig åt politisk populism för att vinna den fattiga massans röster i antikens Rom.

Konstkritikern och kuratorn Francesco Bonami är bosatt i New York och anser att problemet ligger i den provinsiella klickbildningen i det italienska kulturlivet. Han talar om en kartell av maktbaroner inom universiteten medan museerna och konstskolorna styrs av privata nätverk där alla värnar om sina privilegier, som skråväsendet gjorde på medeltiden. Därmed får byråkraterna på kulturministeriet göra som de vill medan politikerna och televisionen får sista ordet när själva polemiken blir budskapet. Skådespel för folket!

En del har tagit illa vid sig av att Italiens paviljong hanteras så respektlöst just i år när det har gått 150 år sen Italien enades under Garibaldi. Andra ser det som ett tidens tecken att Berlusconis regering tar ställning för ”friheten” mot den kulturradikala ”elitismen”, att den vill tygla konsten i politikens och spektaklets tjänst.

Christian Forsberg

Länkar:

> Fransmannen Christian Boltanskis gamla tema om förlust och död har blivit ljust och dynamiskt med nyfödda barn i livets stora samhällsmaskineri.

> Christian Marclays prisbelönade collage av filmer och tv-program som är synkroniserade så att man kan följa med tiden 24h i realtid. Här är klockan ungefär kvart över två.

> Saudiarabiens paviljong där Mecka möter Venedig, bilder från Mellanöstern projiceras turvis med bilder av en blå lagun på golvet med små glänsande kulor.

> Här finns en översikt av alla utställningar på Venedigbiennalen 2011.

> Det här är Venedigbiennalens nya storsatsning på samtidskonst från arabvärlden.

Konfliktlösaren Martti Ahtisaari gjorde onsdagen den 9.3.2011 ett utspel som kan komma att påverka vår syn på medierna och rättvisan. Han presenterade en långsiktig strategi för två levande nationalspråk i samarbete med nyckelpersoner från flera samhällsområden. Ahtisaari vill att Finland ska leva upp till sina egna lagar och slippa ett sjunkande anseende i Norden och EU p.g.a. en diskriminerande språkpolitik.

Som en sista punkt finns en strategi för ”Språk och medier” där staten uppmanas bära sitt ansvar för att på lika grunder tillhandahålla Public Service-tjänster till den finsk- och svenskspråkiga befolkningen i Finland. ”För att Yle ska kunna utföra sitt Public Service-uppdrag krävs en stabil ekonomi”. ”Det är viktigt att den finsk- och svenskspråkiga befolkningen, oberoende av modersmål, får sina grundlagsenliga rättigheter tillgodosedda på lika grunder”. ”Det selektiva presstödet bör höjas”. Inte ett ord om finansieringsmodeller eller medieavgifter. Handlingsprogrammet handlar om kultursynen och de medborgerliga rättigheterna.

Yle och valet

En av de tjugo i Ahtisaaris styrgrupp är Kimmos Sasi från Yles förvaltningsråd. Sasi säger att valutgången i riksdagsvalet också påverkar Yles framtid. Han tippar att regeringsförhandlingarna kommer att leda till en ny parlamentarisk snabbutredning om Yles finansiering. Nu är goda råd dyra sedan kommunikationsminister Suvi Lindén ifjol våras överraskande dumpade den eniga parlamentariska rekommendationen i finansieringsfrågan.

-De flesta saker är redan utredda och den nya modellen måste utarbetas snabbt, säger Sasi. Han upprepar att kompromissen från ifjol innebär att finansieringen inte ska skötas med statliga budgetmedel, vilket vänstern och delvis Centern vill. Han tror på en medieavgift för hushållen men tillägger att man måste undersöka vilka de sociala konsekvenserna blir t.ex. för arbetslösa, pensionärer och studerande. De Grönas förslag att basera medieavgiften på inkomsterna tror inte Kimmo Sasi är praktiskt genomförbart.

Den sittande regeringen har haft planer på att utomstående experter skulle få definiera Yles uppdrag. Oppositionen ser utspelet som ett försök av de kommersiella medierna att dra upp nya gränser för Yles verksamhet i stil med vad som ren har skett i England och USA.

Spåren förskräcker

I England ville den konservativa Thatcher-regeringen slopa TV-avgifterna och privatisera radiokanalerna 1 och 2 på BBC. En kommitté under finansexperten Alan Peacock beslöt år 1986 att trots allt behålla TV-avgiften som ”den minst dåliga” finansieringsmodellen. Men utredningen försatte BBC i en försvarsposition och tio år senare omorganiserades hela bolaget. Friheten för produktionsenheterna inom BBC kringskars ansenligt och deras kreativa autonomi blev ett minne blott.

Oberoende forskning visar att förändringarna har varit avsedda att öka konkurrensen, slopa hindren för nyetableringar och stärka den kommersiella inriktningen för företagen inom den tredje sektorn. Samtidigt ser man att utvecklingen kan innebära att BBC försvagas och att nya tekniska lösningar och ideer får allt svårare att bryta fram inom alla de berörda mediebolagen (Cambridge 2006).

En överraskande följd av de utomstående experternas ingrepp i BBC har varit att många av bolagets engelsk- och arabspråkiga journalister i stället gått över till det arabiska mediebolaget Al-Jazira som har blivit en av världens ledande nyhetskanaler. Baserat i Qatar finns också sen fem år tillbaka Al Jazeera English, en 24h full service kanal som idag syns i över 100 miljoner hushåll i etthundra länder. Det internationella genombrottet kom år 2001 när Al-Jazira som enda TV-bolag sände direkt från kriget i Afghanistan. År 2008 vann Al-Jazira huvudpriset i Monte Carlo för det bästa 24h nyhetsprogrammet för sin kunniga och orädda bevakning av Gaza och Israel under Gazakonflikten vintern 2008-09. I vår har Al-Jazira utmärkt sig för sin snabba och tillförlitliga rapportering från folkresningarna i Tunisien och Egypten.

En ”fri marknad”

Det enda större landet där Al-Jazira inte har fått något genomslag är USA. Kabeljättar som Time Warner och Comcast vägrar att förmedla Al Jazeera English till amerikanerna. Samtidigt har Fox News, CNN och MSNBC låtit bli att rapportera från folkresningarna i Egypten. De amerikanska medierna har i åratal varnat för Al-Qaida men nu får amerikanerna inte ta del av Al-Jaziras direktrapportering från de konkreta revolterna i Nordafrika och Mellanöstern där Al-Qaida helt har lyst med sin frånvaro.

Den förra majoritetsledaren, republikanen Tom DeLay anger tonen i mediedebatten när han kallar CNN för ”Communist News Network”. Grundaren Ted Turner ser själv CNN som en Public Service-kabel TV inom Time Warner. DeLay fick för sin del lov att avgå som majoritetsledare i kongressen efter allt svårare korruptionsanklagelser. Han dömdes därefter till fem års fängelse för penningtvätt och tre års fängelse för sammansvärjning.

När republikanerna nu på nytt har majoriteten i representanthuset vill de helt stoppa stödet till Public Service-medierna NPR och PBS. Kravet är i linje med The Reagan Revolution när Wall Street och Goldman Sachs fick gå in i regeringen och börja styra finanspolitiken. Reagans republikaner började avreglera mediemarknaden med falska argument. De lovade större valfrihet och ökad mångfald men det blev färre alternativ och en ökad likriktning.

Ett bra exempel är mediekonglomeratet Clear Channel som i praktiken har monopoliserat hela radiosektorn så att den fria marknaden och fria konkurrensen har försvunnit. Populära NPR, National Public Radio, är det lysande undantaget med sina 800 radiostationer . Men marknadskrafterna har centraliserat massmedierna till några få jättebolag som News Corp och Time Warner. De har blivit vinstmaskiner som ska göra ägarna glada. Antagandet är att också tittarna vill hållas nöjda och glada när de slipper ta del av tråkiga nyheter om vad politikerna och storföretagen egentligen sysslar med. Tittarnas roll har blivit att vara glada konsumenter och goda kunder.

De senaste årens korruptionshärvor och historiska konkurser har naturligt nog inte intresserat Big Media som Fox News innan allt var för sent. Enbart under George W Bush regeringstid kraschade bl.a. Enron, Pacific Gas and Electric, Worldcom, Lehman Brothers, Chrysler och General Motors. Med de här sex företagen gick över ettusen miljarder dollar upp i rök!

Mediemarknaden har bidragit till att medborgarna har noll koll. Som skattebetalare har de ändå snällt fått punga ut med hundratals miljarder dollar som Washington har pumpat in på Wall Street.

De stora pengarna kommer att styra samhället och medierna ännu hårdare till följd av Högsta domstolens historiska beslut ifjol att ge företagen fria händer att finansiera valkampanjer. Det är fritt fram att köpa sig ett önskat valresultat, förutsatt att man har pengarna! Beslutet har kraftigt kritiserats av sakkunniga och president Barack Obama har flera gånger varnat för att det ökar inflytandet från penningstarka specialintressen medan det undergräver medborgarnas inflytande och demokratin.

Finlands väg

I de nordiska demokratierna har Public Service-bolagen alltid setts som en garanti för en politiskt och ekonomiskt obunden journalistik. Nyheter, aktualiteter, underhållning, kultur och sport ska inte vara vinstmaskiner just därför att specialintressen inte ska styra vår demokrati.

När de privata mediebolagen i Finland kritiserar Yle för att vi finns på webben, gör underhållningsprogram och sänder stora sportevenemang är det viktigt att hålla USA i minnet. När ”kommunistkanalerna” begränsas då kringskärs också medborgarnas valfrihet och insyn i vad som sker i samhället.

Det är som Martti Ahtisaari sade när han presenterade handlingsprogrammet för två levande nationalspråk.

-Det finns populister i Finland som inte alltid ser till det allmänna bästa. Men jag följer med samhällsdebatten också i USA och där är det värre. Jag känner inte längre igen landet som jag tidigare vistades ofta i. Den politiska debatten har hårdnat, den är inte längre civiliserad.

-Jag säger vad Martin Luther King sade under medborgarrättsrörelsen på 1960-talet: ”Den största tragedin under den här perioden av samhällsförändringar är inte vad de onda mänskorna säger och gör utan de goda mänskornas förfärande tystnad.”

-Han talade om den tysta majoriteten som är likgiltig för orättvisorna. Där har politikerna ett ansvar men också ni journalister, sade krishanteraren Ahtisaari.

Christian Forsberg

Vårens publikmagnet på konstmuseet Louisiana visar kvinnotjusaren i nytt
ljus. Vi ser Picasso som en radikal intellektuell, en kämpande humanist som
försvarar de maktlösa, kvinnorna och barnen mot övermakter av alla slag.

Louisiana fördjupar bilden av Picasso. Fram träder en känslig barometer för
spänningarna under kalla kriget. Det överraskande är att 1900-talets
konstnärsgeni först nu presenteras som en intellektuellt reflekterande
medborgare som är starkt engagerad i sin samtid.
Samtidigt slås man av hur stark myten om Picasso har varit, den populistiska bilden av ett hyperaktivt, bortskämt barn. Utställningen visar Picassos arbeten från hans sista tre decennier tillsammans med nya forskningsrön som visar hur övertygad han var i sina värderingar trots den otyglade experimentlusten. Utställningen ”Picasso, fred och frihet” pågår fram till slutet av maj.

Vi känner till Picassos fredsduvor som genast blev en internationell symbol
för freden och hans motstånd mot kriget. Men alla vet inte att hans
pacifism uppstod ren när han som tonåring i hamnen i Barcelona såg de
lemlästade soldaterna som återvände från Kuba och det spansk-amerikanska
kriget år 1898. Picasso var bara 16 år gammal men svor på att aldrig
godkänna kriget i någon form. Tragedin i hans liv blev att han inte bara
måste uppleva två världskrig utan också en militärkupp i sitt gamla
hemland, ett blodigt inbördeskrig och 35 år av enväldig diktatur under
Franco.

Krigaren kom att bli ett återkommande tema i Picassos produktion, både som
hatobjekt och identifieringsobjekt, liksom kvinnan blir hans andra
huvudmotiv livet igenom.

Europa som bårhus

Utställningen öppnar magnifikt med den största målningen ”Likhuset” från
1945. Andra världskriget är slut och Europa är ett bårhus. Målningen är
baserad på en kort dokumentärfilm om en spansk familj som hade stött
republiken och därför blev massakrerad i sitt kök. Picasso är påverkad av
Francisco Goyas etsningar ”Krigets fasor” från spanska befrielsekriget mot
Napoleon. Liksom i ”Guernica” målar Picasso förvridna och sönderslitna
kroppar i grisaille, alltså i en gråvit färgskala som understryker ångesten
och allvaret i motivet. Picasso vill också ge verket en fotografisk
omedelbarhet och han låter underliggande skisser synas i den slutliga
målningen.

-Vad betyder det: icke avslutat, icke avgjort? Bara döden avslutar något,
förklarade Picasso när han vägrade fullborda målningen i traditionell
mening. Han ville skapa en universell bild av en konflikt och dess offer.

["Le Charnier" eller "Likhuset".]

Likheten med ”Guernica” från 1937 är slående. Den åtta meter långa
målningen är Picassos ojämförligt största och mest berömda arbete och ett
minnesmärke över den lilla baskiska byn som nazityskt bombflyg hade
utplånat för de spanska fascisternas räkning.

Picassos revansch

Han målade Guernica till den spanska republikens paviljong på
världsutställningen i Paris 1937. Den blev en kraftmätning mellan Tredje
rikets och Sovjetunionens jättepaviljonger på var sin sida om Eiffeltornet
men idag är de båda staterna avslutade historiska parenteser. Picassos
antikrigsmålning vann genast anseende också under en turné jorden runt
efter utställningen. Målningens politiska sprängkraft har inte alls minskat
i styrka, tvärtom.

När utrikesminister Colin Powell i februari 2003 gav sitt historiska tal i
FN om varför USA måste anfalla Irak hade FN-personalen fått order att med
ett blått skynke täcka över Guernicakopian vid platsen för Powells
presskonferens. Följande år fick Powell lov att avgå som utrikesminister
när det blivit uppenbart att argumenten för Irakkriget var rena
fabrikationen, något Powell förgäves hade försökt få Bush, Cheney och
Rumsfeld att acceptera.

-Skräckscenerna på marken kommer att bli precis likadana i Irak som de som
utspelades för byborna i Guernica, sade Australiens FN-delegat Laurence
”Laurie” Brereton efter Powells presskonferens. Oskyldiga irakier, män,
kvinnor och barn, kommer att betala ett fruktansvärt pris och det kommer
man inte att kunna täcka över med ett skynke, sade Brereton.

Tre år efter censurskynket på FN visar den colombianska konstnären Fernando
Botero i New York sina målningar med tortyrscenerna från Abu
Ghraib-fängelset som amerikanerna hade intagit efter invasionen i Irak.
-Det här är min Guernica, sade Botero.
Picasso trotsar censuren också långt efter sin död.

Eurokommunisten

Hur övertygad kommunist kunde egentligen den rikaste och berömdaste av
konstnärer egentligen ha varit? Han anslöt sig till det franska
kommunistpartiet år 1944 direkt efter att nazisterna tvingats lämna
Frankrike. Det är lätt att förstå. Stalins kommunister hade varit de
största bidragsgivarna och också skickat frivilliga till Spanien för att
bekämpa de spanska fascisterna. I Frankrike hade kommunisterna dominerat
motståndsrörelsen som tyskarna och Vichyregimen kallade för ”terrorister”.
Det var kommunisterna som hade stått för det avgörande motståndet mot både
Hitler, Franco och Mussolini.

-Målningar är inte till för att dekorera hus. De är ett verktyg för att
offensivt och defensivt bekämpa fienden, skrev Picasso 1943. Han var en
motståndare till alla former av förtryck och förespråkade allas rätt till
ett bra liv och bra konst.

Författaren och frihetskämpen Louis Aragon besökte 1949 Picassos ateljé för
att hitta en lämplig symbol för den första världskongressen för freden i
Paris. Någon av Picassos duvor skulle nog gå bra men det visade sig att
bara den mest naturalistiska versionen dög, ett undantag i Picassos
produktion. Också inför de följande fredskongresserna runtom i världen
klagade partiet över Picassos alltför nyskapande fredsduvor.

-Det handlar inte om vad som är realistiskt utan om vad som är sant,
replikerade Picasso. Han gjorde också en duva av collagebitar i vitt papper
på en färgglad regnbåge som partiet ogillade och tolkade som ett
sammanbrott för freden.
-Ser ni inte att duvan flyger, fräste Picasso. De ryska kommunisterna
angrep hans konst för att vara kapitalistisk och dekadent men han blev inte
heller dem svaret skyldig.
-Jag försöker inte ge ryssarna råd om hur de ska sköta ekonomin. Varför ska
de tala om för mej hur jag ska måla?

Han förblev partiet trogen till sin död trots att han ofta satte sig på
tvären mot partiets linje och önskemål. Han vägrade ge vika inför
påtryckningarna att anamma den socialistiska realismen, han protesterade i
ett öppet brev till partiet mot Sovjetunionens blodiga intervention i
Ungern år 1956 och mot militärinvasionen som 1968 stoppade Pragvåren i
Tjeckoslovakien. Uppgifterna ingår i utställningskatalogens kapitel ”Vad
Picasso stod för” författat av Picassoforskaren Lynda Morris och
museichefen Christoph Grunenberg vid Tate Liverpool där utställningen
visades före Louisiana.

Trotsar övermakten

Picasso gick aldrig i några ideologiska ledband. Han tog avstånd från
futuristernas manifest år 1909 i Le Figaro som glorifierade kriget, den
patriotiska militarismen och kvinnoföraktet och han vägrade skaka hand med
upphovsmannen Marinetti.

Han trotsade också öppet nazisterna när de intagit den franska huvudstaden.
Mitt i sin ateljé hade han ställt fram ett förvridet mänskokranium, ”Dödens
huvud”, som han gjutit i brons i öppet trots mot nazisternas förbud att
använda metall till något annat än rustningsindustrin. Naziregimens
funktionärer besökte regelbundet hans ateljé men vågade inte ingripa mot
den världsberömde konstnären.

Den ungerske fotografen Brassai beskrev huvudet som ”monumentalt och
förstelnat med urgröpta ögonhålor, en näsa som blivit uppäten och läppar
som tiden har utplånat”. En förintad människa.

Under hela kalla kriget engagerade sig Picasso aktivt i konflikterna mellan
stormakterna. När den nationalistiska resningen bröt ut mot den franska
kolonialmakten i Algeriet år 1954 tog Picasso genast ställning. I sympati
med civilbefolkningen målar han ”Kvinnorna i Alger” med explosiv energi och
en klassisk uppbyggnad efter ett verk av Delacroix. Färgerna och
inredningsdetaljerna med kakelväggar och tofsdynor visar Picassos beundran
för den arabiska kulturen precis som han vid seklets början hade
inspirerats av de afrikanska trämaskerna.

["Les Femmes d´Alger", "Kvinnorna i Alger", 1955.]

Under Kubakrisen 1962 målar Picasso ”Sabinskornas bortrövande” några dagar
efter att USA hade upptäckt sovjetiska missilbaser på Kuba. Missilkrisen
uppstod under den amerikanska handelsblockaden mot Kuba efter att CIA hade
genomfört ett misslyckat kuppförsök mot Fidel Castro. Picasso tar ställning
för Kuba när han lånar den klassiska kompositionen av David och Poussin.
Han målar de förvridna kropparna av kvinnor och barn medan soldaterna,
hästarna och det dragna svärdet symboliserar våldet och döden. Det
grekisk-romerska templet i bakgrunden symboliserar antikens imperier som
för Picasso står för imperialismen och imperierna, det napoleonska och
nazistiska likaväl som det kalla krigets amerikanska och ryska imperier.

Picasso och feminismen

Picasso var mycket generös med att stöda humanitära och politiska projekt
med både pengar, konstdonationer och genom en personlig medverkan. År 1949
fick den kommunistiska tidningen L´Humanité motta en miljon franc av
Picasso till strejkande gruvarbetare vid Calais och han anses mer än någon
annan ha stött det franska kommunistpartiet finansiellt. Under 50- och
60-talen stöder han arbetet för fred och medborgerliga rättigheter över
hela världen liksom också mot rasdiskrimineringen och dödsstraffet i USA.
Judiska kvinno-organisationer i Israel får pengar av Picasso som också
generöst stöder olika kvinno-organisationer hemma i Frankrike. Han var
oupphörligt aktiv i frågor om allt från mänskliga rättigheter och kvinnors
frigörelse till minoriteternas kamp i Katalonien.

Hans rika brev- och dokumentsamling visar att kvinnorna i hans målningar
symboliserar centrala saker för Picasso såsom fruktsamhet, moderskap och
liv. På Louisiana framstår han som en beskyddare av det civila livet där
kvinnan står för sensualism och jordnära livsglädje. Utställningen mynnar
ut i en hyllning till kvinnan vilket gör Picasso till en rätt unik
kommunist.

När andra konstnärer idealiserar de förtryckta arbetarna väljer han kvinnan
och barnet till symbol för de svaga och utsatta. Picasso brinner för
arbetaren men älskar kvinnan ännu mera.

För första gången blir jag berörd också av de hastigt målade halvnakna,
ofta frivola kvinnomålningarna under de sista åren av hans liv.
Penselföringen och den frenetiska färgbehandlingen berättar mera om hans
privata vanitas, förgängligheten i hans eget liv, än om kvinnorna. Osökt
går tankarna till de dramatiska självporträtten Helene Schjerfbeck målar i
slutskedet av sitt liv. Hennes måleri står bara för ett annat, svalare
nordiskt temperament jämfört med spanjoren Picasso.

Ändå har alla inte varit mottagliga för den empatiska humanisten på
Louisiana.

Birgitta Rubin skriver i Dagens Nyheter en vecka efter öppningen att hon
inte köper hans ”besatta omtolkningar” av klassiska verk. Hon beskyller
Picasso för ”sadism och kannibalism, både som målare och människa”, ”han
styckade, förvred och fläkte vällustigt upp kvinnornas kroppar i målning
efter målning”. Han var ”blind inte minst för feministernas
frihetssträvanden”.

Hon redogör inte för Lynda Morris forskningsrön om Picassos stöd till
kvinno-organisationer eller om hans protester mot ”Sovjetstatens brutala
repression i Ungern och Tjeckoslovakien”, när hon fasar över hans
medlemskap i kommunistpartiet.

Den svenska feminismen tar sig alltmer outgrundliga uttryck liksom DNs
tolerans mot förvrängda fakta i en s.k. konstrecension.

Då är författaren Eva Ström betydligt mer övertygande i Sydsvenskan när hon
skriver om Louisianas ”storslagna och konsekventa utställning”. Hon drabbas
av ”den närmast chockartade kraften och skönheten” i Picassos verk där
bilden ”otvetydigt har fördjupats av Picasso”.

För mej är det mest omtumlande att se kraftkarlen Picassos bräckliga sida,
inte den Picasso han själv iscensatte, Picasso och kvinnorna, Picasso och
tjurfäktningen. Längst ner på utställningen hittar vi Picassos teckning av
den grekiska motståndsmannen Nikos Beloyannis, idag bortglömd men avrättad
år 1952 för sina kommunistsympatier efter påtryckningar av USA.
I vår tid av finanskollaps, rädsla och osäkerhet hedrar det Louisiana att
låta samhällsmedborgaren Picasso träda fram. Kreativ, engagerad och
mänsklig.

Nu har debatten kommit igång på allvar om det storstilade utspelet om att det världsberömda Guggenheim-museet eventuellt skulle landa också i Helsingfors. Den finska tidningsdraken Helsingin Sanomat svämmade över av lovord. Nu skulle både turismen, ekonomin och kulturen gynnas om Helsingfors får ett Guggenheim-museum. Nu skulle Helsingfors, precis som Bilbao, i ett slag vinna hela världens uppmärksamhet. Så lät det när nyheten kom.

En vecka senare är det en helt annan ton i skällan. I radioprogrammet Ykkösaamu tar konstkritikern Otso Kantokorpi bladet från munnen och ser hela projektet som ett utslag av kulturimperialism.

-Guggenheim behöver inte alls komma hit, det är onödigt, vi har egna museer som vi i stället borde stödja och två miljoner euro för att utreda frågan är oförskämt mycket pengar, gormade konstkritikern Otso Kantokorpi i Yle-kanalen Radio Ykkönen.

Hufvudstadsbladet skriver samtidigt på första sidan att Guggenheimstiftelsen lägger ner sina tilltänkta museiprojekt världen över. Staffan Bruun listar alla städerna som har gått miste om en Guggenheim filial och slår fast att projekten har slutat i besvikelse fastän de tilltänkta städerna har satsat miljoner på att få ett eget Guggenheim-museum.

Det ser onekligen ut som om Guggenheim inte riktigt går att lita på. I Finland finns det en standarduppfattning om USA-imperialismen som i vissa konstnärs- och kritikerkretsar inte tycks ha nyanserats mycket sen Vietnamkrigets dagar. Journalisten Staffan Bruun har rätt när han listar de projekt som inte har förverkligats. Men han skrapar bara på ytan.
Finanskollapsen har naturligtvis satt käppar i hjulet på många kulturprojekt och stoppade också Guggenheims planer t.ex. i Vilnius i Litauen. Samtidigt ska vi vara medvetna om att hela Guggenheimstiftelsen har fått en ny ledning sen de uppseendeväckande satsningarna av den föregående ledningen. Den fick lov att gå och har bytts ut mot nya krafter efter utbredd kritik också på hemmaplan i New York.

Alla de storstilade nysatsningarna som stiftelsen har gjort under de senaste 20 åren genomfördes av den föregående chefen för Guggenheimstiftelsen, Thomas Krens. Han lovade genast när han tillträdde år 1988 att nu ska det minsann bli stora förändringar som antagligen kommer att förvirra vänner av ordning.

Vid den tiden inföll den internationella museiboomen som också vi i Europa fick känna av. Det var Krens som gick in för alla de nya museerna som Guggenheim ville genomföra runtom i världen. Det var också han som var marknadsstrategen bakom den storartade framgången med Guggenheim i Bilbao.
Hemma på modermuseet på Manhattan visade han motorcyklar och gjorde en annan jättesatsning med kläddesignern Giorgio Armani. Motorcyklarna drog på tre månader en rekordpublik på 300.000 besökare till museet vid Central Park. Den driftige Krens kunde också öka donationerna till museet från 20 till hela 118 miljoner dollar.
-Guggenheim är ett varumärke och det fungerar som en trosartikel. Köper du en Mersa eller en BMW eller går du till Louvren, då kan du vara säker på att få uppleva kvalitet, sade Krens i ett berömt uttalande som upprörde kulturkretsarna inte bara i Paris.

Thomas Krens började få beskyllningar om att han såg konsten som enbart en ekonomisk tillgång. Han sålde ut mästerverk av Kandinsky, Chagall och Modigliani för att i stället köpa in ny samtidskonst. T.o.m. hans anhängare och tidningar som New York Times började beskylla honom för att gå för långt, för att alltför mycket tänja på reglerna för en kulturinstitutions verksamhet. Kritikerna beskyllde honom för en businesstil som var alltför populistisk och kommersiell. När kritiken slutligen blev alltför störande och pinsam för Guggenheimstiftelsen fick Krens avgå. Han får numera bara slutföra det hittills största Guggenheimprojektet, det i Abu Dhabi som ska vara färdigt om drygt ett år. Redan innan Krens fick gå hade chefen för Guggenheim i New York, Lisa Dennison, fått lämna sin post. Hon började i stället jobba på auktionshuset Sotheby´s eftersom hon ville jobba med vinstbringande verksamhet och vad hon förtjust kallade den exploderande konstmarknaden.

Det var precis före den förödande finanskollapsen som över en natt avslöjade finansgurun som Bernie Madoff på Wall Street som Hin Onde själv.

När vi ser tillbaka på de senaste åren av megalomaniska affärs- och konstsatsningar är det bra att hålla i minnet att ingenting längre är sig likt, inte på Wall Street och inte heller på Guggenheimstiftelsen. Det var den nya chefen Richard Armstrong som besökte Helsingfors och han är uttryckligen vald för att återställa det kulturella kapitalet och förtroendet för Guggenheim. Han höll ju inte heller alls inne med att stiftelsens satsningar i Taipei, Guadalajara och Rio de Janeiro inte blev av. Han betonade i stället att vi nu inte ska upprepa vad vi har gjort förut utan skapa något nytt.

Guggenheim har också sysselsatt fem av sina anställda för att på heltid ta sig an Helsingfors. Signalerna från den nya ledningen är att man vill minska på New York-styrningen av Guggenheims internationella verksamhet. Man är helt enkelt öppen för ett ärligt och konstruktivt samarbete med Helsingfors.

De nya cheferna kan inte klandras för den föregående ledningens tilltag.

Det entusiastiska hopp som Barack Obama väckte under presidentvalet för två år sen har grusats i eftertankens kranka blekhet. Det finns inte längre nån skillnad mellan demokraterna och republikanerna annat än i den politiska retoriken. Valen har förlorat betydelse. Medborgarmissnöjet och vreden börjar få drag av en systemkris. Det är budskapet i två pinfärska böcker av några av landets kunnigaste politiska skriftställare.

- Det saknar betydelse vem som vinner i valen eftersom valen inte ändrar på något. Chris Hedges, en Pulitzerprisbelönad veteranjournalist vid New York Times och numera verksam i Princeton, skräder inte på orden. Liksom många andra analytiker använder Hedges benämningen corporate state för att beskriva att det är storföretagen och Wall Street som styr regeringen allt sedan the Reagan Revolution år 1981.
I sin nya bok Death of the Liberal Class skriver Hedges att USA inte längre har kvar några fungerande demokratiska institutioner. Alla de liberala hörnpelarna såsom pressen, skolorna, facket, partierna och de religiösa institutionerna är utformade för att stödja företagsintressena. Deras uppgift har blivit att stödja den antidemokratiska makten hos den korporativa staten, lyder Hedges analys.
-Företagen styr politikerna i valen och däremellan är det företagens lobbare som styr besluten i Washington. Företagen utser sina representanter till de ledande posterna i regeringen, skriver Hedges och nämner Haliburton och Blackwater som exempel. Alltså det jättelika oljebolaget där Dick Cheney först var chef för att sen direkt ta rollen som vicepresident. Det hindrade inte honom att fortsätta att inkassera 400 miljoner dollar från sitt gamla företag. Det privata militärföretaget Blackwater har under Bush-Cheney-regimen genomfört enorma lagliga och olagliga krigsuppdrag och en skum vapenförsäljning som i år har lett till flera rättegångar mot företagets chefer och anställda. Privatarmén har i praktiken stått utanför samhällets och kongressens kontroll och även stått över grundlagen. Dess grundare och ägare Eric Prince, som har kallats en fanatiskt lagd kristen korsfarare, har nu slagit sig ner i Abu Dabi som saknar utlämningsavtal med USA.
Det råder ingen tvekan om att både olje- och militärbolaget har gjort enorma förtjänster genom de federala kontrakten som Bush-Cheney frikostigt gav dem i Irak.
Chris Hedges anser att president Obama trots sitt fredsbudskap har låtit militärindustrin fortsätta krigsexpansionen i Afghanistan, trots varningarna att kriget alltmer påminner om det ödesdigra Vietnamkriget. Författaren anser att Obamas regering har stått för en dubbelmoral som har sopat bort all trovärdighet hos det demokratiska partiet.

Wall Street skyddas för kritik

-Obama har misslyckats med att utnyttja räddningsaktionen för finansmarknaden till att skapa offentliga arbeten såsom skolor, bibliotek, vägar, hälsostationer, motorvägar och kollektivtrafik liksom att också återvinna dammar och skapa gröna jobb. Han har tagit kål på varje hopp om en allvarligt menad ekonomisk, politisk eller miljöpolitisk reform som skulle komma från den korporativa statens centralbyråkrati.
-Eftersom regeringen inte heller har anställt folk som kunde övervaka hur de hundratals miljarderna i skattepengar faktiskt används av Wall Street kommer vi snart att få se rapporter om utbredd vanskötsel och korruption, skriver Hedges.
Han hyser inte några illusioner om vilka slag av kalamiteter det växande armodet bland tiotals miljoner amerikaner kommer att leda till. Men Tea Party protesterna som nu samlar högeroppositionen ändrar inte det politiska grundmönstret. Den tongivande republikanen Dick Armey har i år skrivit ett manifest för Tea Partyrörelsen, Give Us Liberty: A Tea Party Manifesto. Hedges skriver att Armey som förgrundsfigur för Tea Partyrörelsen avleder kritiken mot Wall Street för att i stället rikta den mot regeringen, ofta med rasistiska undertoner och framförallt med finansiellt stöd från Wall Street.

Chris Hedges säger att revolten både bland Tea Party patrioterna, de beväpnade privatmiliserna, och den kristna högern beror på att den liberala klassen i medierna, högskolorna och kyrkan inte har burit sitt ansvar. Liberalerna har accepterat det korporativa maktövertagandet, ofta i hopp om egen ekonomisk vinning, menar Hedges och tillägger att professorerna vid elitskolor som Princeton kan tjäna 180.000 dollar om året. Lärosätena blir skattebefriade bara de avstår från en öppen kritik av politiken liksom fackföreningspamparna lyfter frikostiga löner som partners i den korporativa kapitalismen bara de avstår från talet om klasskamp.
När den liberala klassen och medierna har övergett sin etiska och kritiska samhällsroll drabbas själva demokratins grundvalar. När företagen har berövat medborgarna makten och inflytandet då har grundlagen och de medborgerliga fri- och rättigheterna förlorat sin betydelse är det alarmerande budskapet i Chris Hedges åttonde bok.

Den amerikanska korporativismen

En av USAs mest uppburna journalister, Robert Scheer kommer till samma slutsatser i sin nya bok The Great American Stickup, Det stora amerikanska rånet. Han avslöjar den hemliga historien bakom vår tids största finansbrott, Wall Street-kraschen med åtföljande globala finanskollaps. Men han gör det inte genom att gräva i styrelserummen på Wall Street utan genom att avslöja den veritabla brottsplatsen i Washington DC. Det handlar om hur finansindustrins kaptener och deras lobbare och kumpaner bland politikerna förstörde det regelverk som hade fungerat ändamålsenligt allt sedan New Deal eran efter den förra bankkraschen.

Robert Scheer kan med imponerande kunskap nita de skyldiga politikerna och tjänstemännen och konstaterar att grunden lades av både Reaganrepublikanerna och Clintondemokraterna när de belönade Wall Street och rånade Main Street, den breda allmänheten. Alla presidenter efter Reagan har verkat för frimarknadsideologin och den avreglering som nu i stort sett hela västvärlden slickar såren efter.

Hur gick det till i början? Samtidigt som Reagan påstod att regeringen inte kan lösa problemen utan att den själv utgör problemet så överlät han den ekonomiska politiken åt männen från Goldman Sachs och Wall Street. Intrycket av Scheers bok blir att Goldman Sachs allt sen Reagan har varit en stat i staten och att det globala finansbolaget har styrt ekonomin i Washington. Resultatet blir en maktfördelning som ett triangeldrama där medborgarna har lämnats utanför.
- Demokraterna och republikanerna, Wall Street och Washington är alla tre villiga sängkamrater när det gäller makten över penninghanteringen, skriver Publishers Weekly i en uppskattande recension.

Scheer påvisar hur energijätten Enron skapades i Texas under Reaganåren och tack vare en intensiv lobbyverksamhet beviljades förmånliga undantag och förmåner av kongressen. Bolaget expanderade kraftigt genom insiderhandel, bokföringsbrott och korruption fram till kraschen 2001. I kapitlet They Have No Shame visar Scheer hur fallet Enron belyser hela den politiska kulturen i Washington. Enronlobbarna kunde rentav diktera lagtexterna som kongressen sedan antog. Scheer kallar lobbarna för ett slags korporativa legosoldater som köper lagar och tillträde till kongressmännen, ofta i sällskap med sina uppdragsgivare, företagscheferna.
Enrons konkurs var år 2001 den största i USAs historia men har i snabb takt efterföljts av ännu större och lika skandalartade konkurser.

Clintons finansminister bakom kollapsen

Båda författarna nagelfar Bill Clinton för att vara den ansvariga för demokraternas kursändring. Clintons finansminister Robert Rubin var den som drev igenom den historiska avregleringen av finansmarknaden år 1999 och även år 2000. 1999 var året när kongressen slopade brandmuren mellan kommersiella banker och investmentbolag så att också lokalbanker gick in för hedgefonderna, riskerna och avkastningshysterin som ledde till finanskollapsen. Mellan varven var Rubin chef på Goldman Sachs och också på Citigroup som var en av huvudaktörerna i subprime hysterin. Finansbolaget Citigroup beviljade inte mindre än 350 miljoner högrisklån med bristfällig säkerhet för 26 miljarder dollar fram till 2007, skriver Scheer. Han tillägger att Rubin och Citigroup ”ledde utvecklingen mot insolvens och skövlingen av världsekonomin.”

Det blir inte roligare när man inser att så gott som hela Obamas ekonomiska team är lärjungar till Clintons finansminister och hans Rubinomics. Om Clinton var den som på bred front öppnade Wall Streets finansiering av demokraternas valkampanjer så var det Obama som fick 600 miljoner dollar av Wall Street, vann presidentvalet och tog säte i Vita huset.

Robert Scheer skriver på TruthDig.com att den huvudansvariga för bolånekrisen vid Fannie Mae idag är Obamas nya säkerhetspolitiske rådgivare, nämligen Tom Donilon. Han var chefslobbare i Washingon för bolåneinstitutet och även juridisk rådgivare för Goldman Sachs och Citigroup i känsliga lagstiftnings- och regleringsfrågor. Båda två får nu ekonomiskt stöd av regeringen för den bolånekris de själva varit med om att skapa, avslöjar Scheer.

Hur kan Obama utse en person med en såpass komprometterande bakgrund till en nyckelroll i regerigen? Scheer ger själv svaret.
-Ju mer man lär sig om de politiska rötterna till finanskollapsen desto mer framstår demokraterna som jämbördiga partners med republikanerna i korruptionens högborg. Donilon har arbetat för de flesta toppnamnen inom demokratiska partiet, inklusive Jimmy Carter, Bill Clinton och Joe Biden. Republikanerna som vill slopa hela regeringens konsumentskydd är inte bättre, men det tröstar knappast. Vi håller på att drunkna i en kloak av korruption och ju snabbare vi inser detta faktum desto bättre, skriver Robert Scheer i sin webbkolumn.

Chris Hedges avrundar genom att granska Obamas slagord i presidentvalet om det djärva hoppet som kan återvinna den amerikanska drömmen.
-Hopp är ett ord som kan användas bara av dem som har ett grepp om verkligheten och som gör något meningsfullt för att kämpa tillbaka. Det innebär inte en medverkan i farsartade val och de traditionella partierna. Hopp i händerna på realister sprider en rädsla i det svarta hjärtat på vår korporativa elit. Men hoppet, det verkliga hoppet, gäckar oss på grund av vårt kollektiva självbedrägeri, skriver Hedges om tillståndet i USA.

Christian Forsberg

Här kan du se en djuplodande analys av Goldman Sachs på Public
Broadcasting Service, PBS..

Här finns en avslöjande lista över Goldman Sachs representanter de
senaste åren på viktiga poster i Washington från auktoritativa
Financial Sense

Bra konst blir ännu bättre av utställningar skapade av folk som vet vad de gör. Det visar tre utställningar i sommar på olika håll i Skandinavien. Vi får veta att popkonsten har ett överraskande djup, att snuskhummern är en filantrop och att renässansen är förvånande aktuell idag.

På Louisiana utanför Köpenhamn möter Andy Warhol -the King of Pop- Edvard Munch -the King of Angst- fram till mitten av september. Avsikten med utställningen är uttryckligen att konfrontera publiken med två konstnärer som de flesta ser som varandras motsatser. Museet visar åter en gång hur djupa insikter i ämnet ger riklig belöning åt besökaren.

Andy Warhols färgkaskader fungerar oväntat bra på de silkscreens han gjorde på kända verk av Munch såsom Skriet och Munchs självporträtt, båda från 1895. Vi förstår att Warhol är mindre ytlig än hans grälla färger och kändisfixering låter oss tro. På motsvarande sätt framstår Munchs kända verk som mer ytliga just för att de är slagkraftiga och visuellt renodlade, precis som Warhols arbeten. Begreppet ytlig står helt enkelt för den kommunikativa styrkan hos konsten. Museichefen Poul Erik Töjner talar om den ikoniska styrkan hos båda konstnärerna.

Visst överraskar det att se hur Munch och Warhol delar samma talang att med starka, konkreta uttryck skapa talande symboler, ja, ikoner för sin samtid. Båda arbetade också med långa grafikserier där de med små justeringar vill uppnå just en maximal visuell slagkraft.

Munch skapade ”Skrik” inför det föregående sekelskiftet med tidens nya insikter om människans undermedvetna och hemliga, mörka drivkrafter. Han skriver själv vad han upplevde när han fick inspirationen till Skriet: ”Himlen färgades röd som blod, det var som om ett skrik hade gått igenom naturen. Jag stannade och hela kroppen skakade av ångest.”
När Andy Warhol tar sig an Munchs bilder handlar det inte bara om att Warhol hoppas bli lika berömd som Munch. Warhol är den första konstnären som fullt ut förstod innebörden av det nya amerikanska konsumtions- och massmediesamhället. När han skapar sin berömda ikon på Marilyn Monroe efter filmstjärnans död eller återger pressbilder på den elektriska stolen och självmordshoppande människor fångar han ångesten och döden i vår moderna tid. Kanske för att han själv var katolik och nästan mekaniskt regelbundet gick i kyrka varje vecka. Vi ser att hans serier på Munchmotiven ingår i detta samma mönster.

Munchs förorsakade ofta skandaler med sina konstverk. Hans ”Madonna” från 1895 är en extatisk kvinna med nakna bröst, inramad av simmande spermier och ett ofött embryo. Warhol kan också framstå som hämningslös men ger intryck av att ignorera sina inre demoner genom en oberörd social mask, persona. Warhol tycks ha ersatt tragedin hos Munch med komedin hos det kollektiva omedvetna. De går faktiskt hand i hand.

Munch och Warhol är inte varandras motsatser utan varandras spegelbilder. Det är bara 1900-talet som skiljer dem åt.

ANDERS ZORN

Djupt inne i skogen i Dalarna firar man i år en av de främsta och mest mångsidigt begåvade konstnärerna i Norden. De flesta känner till sekelskifteskonstnären Anders Zorn som svensken som ute i naturen helst målade naket utlämnade kvinnor. I verkligheten var han lyckligt gift med dottern till en rik judisk köpmannafamilj och han återvände till hembygden efter att ha umgåtts med världens rikaste och mäktigaste män och erövrat hela världen.

Zornmuseet i Mora i Dalarna har i sommar visat Zorns mästerverk med anledning av att det i år har gått 150 år sen Zorns födelse. Det är närmare etthundra akvareller, målningar, etsningar och skulpturer, en del inlånade från Europas främsta konstmuseer i Paris, Madrid och Köpenhamn.
Hans tidiga akvareller är i världsklass. Med fotografisk precision målar han ansiktsuttryck, vattnets rörelser och ljusets reflexer på vattenytan. Med en vetenskapsmans systematik studerar han först vattnets rörelser och utför därefter vattenmålningen med konstnärens intuitiva inlevelse. Under vistelsen i Paris på 1880-talet tar han intryck av impressionisterna och övergår till oljemåleri, med omedelbar framgång. Zorns etsningar blir en succé när han med Rembrandt som förebild utvecklar en virtuos etsningsteknik där skurar av streck bygger upp motivet.

Anders vann tidigt anseende som porträttmålare först i Stockholm, där han träffar sin blivande hustru, en rik köpmansdotter. Han fortsätter därefter till Paris och besöker sju gånger USA, där flera industrimagnater och presidenter gör Zorn stormrik som uppskattad porträttmålare. I Paris hade han som 29-åring tilldelats den franska Hederslegionen men sju år senare flyttar kosmopoliten Zorn tillbaka till skogarna i Mora. Där uppför han den stora Zorngården helt i trä i tidens nationalromantiska anda och hit införskaffar han Sveriges äldsta trähus, ett s.k. eldhus från 1237! Han är nu Sveriges rikaste man efter kungen och Alfred Nobel och verkar som filantrop och mecenat i många sammanhang och skapar t.ex. Mora folkhögskola. Här föds också hans sinnliga målningar på temat naket i det fria och allmogemålningarna som visar de rika hembygdstraditionerna i Dalarna.

Mora i Dalarna visar att Anders Zorn representerar en ovanligt fruktbar kombination av en exceptionell begåvning som är både konstnärlig, analytisk och social.

RENÄSSANSEN

En 500 år gammal europeisk tradition blev i somras som ny på den svenska västkusten. Redan i mars visade Pixel det sensationella fyndet av en äkta målning av Leonardo da Vinci som skulle ingå i sommarens stora renässansutställningen ”And There Was Light” i Göteborg. Bakom utställningen fanns inget etablerat konstmuseum men de driftiga göteborgarna anlitade ett par av Italiens främsta renässansexperter. Resultatet blev en utställning som kunde visa oväntat många sidor av det konstnärliga genombrott som den italienska renässansen står för. Man kan med fog tala om genombrottet för den moderna människan.

Både Michelangelo och Rafael var företrädda liksom flera av deras samtida konstnärer. Men universalgeniet Leonardo var megastjärnan med både en högklassig kopia av kolossalstatyn David i Florens och flera välgjorda miniatyrmodeller av Leonardos sinnrika uppfinningar och förbluffande krigsmaskiner.

Dragplåstret på utställningen var självfallet ”La bella principessa”, profilporträttet av Bianca Sforza, dotter till Ludovico Sforza, fursten av Milano. Man har daterat målningen till år 1496, alltså vid tidpunkten när Leonardo målade fresken ”Nattvarden” på matsalsväggen i klostret Santa Maria delle Grazie i centrum av Milano. För den misstrogne erbjöd utställningen ett rikligt studium av analyser och jämförelser som tydligt visar äktheten av målningen. Intressant nog skapar det här harmoniska profilporträttet samma magiska sug och delikata skönhetsupplevelse som Leonardos andra profilteckningar av kvinnor eller mästerverket ”Kvinna med hermelin”.

Märkligt nog har rikstidningen Helsingin sanomat veterligen bara en gång berättat om världssensationen i Göteborg. En braskande artikel lät i sommarstiltjen förstå att ett stort gräl har uppstått om Leonardos pergamentmålning är äkta eller inte. I artikeln hänvisar Thomas Reckman bara till New Yorktidningen ARTnews där man naturligt nog är chockad över att staden har gått miste om en konsthistorisk sensation. Det var nämligen på Christie´s i New York som porträttet såldes år 1998 för en struntsumma som en 1800-tals anonym tysk målning.
Ändå redogör ARTnews (januari 2010) för att världens främsta Leonardoexperter såväl i Italien som vid Oxford och UCLA tveklöst anser porträttet vara äkta, till skillnad från Reckman. Lika märkligt är det att på finska Wikipedia hitta samma misstänksamhet medan texten bara nämner Leonardos fingeravtryck som bevis för äktheten. Åter igen nämns amerikanska ARTnews som den enda källan som -”bland andra”- påstås ifrågasätta äktheten. Reckmans artikel ingår som den ena av tre angivna källor för finska Wikipedia.
Nej, glöm denna finska Journalism by Perkele. Betydligt mer övertygande är då t.ex. engelska Wikipedia som öppet anger sjutton fysiska och vetenskapliga bevis på äktheten av Leonardos ”Young Girl in Profile in Renaissance Dress”.

De svenska arrangörerna förhandlar nu om att låta Göteborgsutställningen gå vidare till andra länder. Arrangörerna hoppas samtidigt få ekonomisk kompensation för de stora försäkrings- och bemanningskostnader som dyrgriparna av Leonardo och de övriga renässansmästarna skapade i Göteborg.

För besökarna blev poängen i alla fall att det var just renässansen som blev västländernas uppbrott från den statiska och auktoritära synen på människan och samhället. Det är här vi hittar fröet till den kreativa, kritiska och demokratiska traditionen i väst, den som fortfarande inte har slagit rot i det bysantinska Europa eller i de asiatiska kulturerna.

Den stora överraskningen i sommar är nog Aleksandrs Antonenko som sjunger den krävande tenorrollen i Tosca på operafestivalen i Nyslott. Den 35-årige letten river ner bravorop och applåder så att man tror att Olofsborgs murar ska rämna.

Det märkliga är hur oengagerat, ja, nästan styvmoderligt, den nya världsstjärnan har presenterats av arrangörerna i Nyslott. I festivaltidningen som har sammanställts av två finska savolaxtidningar, nämns tenoren och hans kometkarriär inte med ett ord. Man presenterar däremot stort sopranen Kristin Lewis som sjunger titelrollen i Tosca liksom också Jason Southgate, scenografen bakom årets gothversion av den berömda operan.
Ändå har Antonenko efter sin sångdebut år 1997 på den Lettiska nationaloperan i Riga snabbt blivit en världsstjärna som sedan säsongen 2004-05 har varit engagerad på världens ledande operascener. Han borde alltså inte ha varit någon överraskning!

Tosca får i år sin speciella karaktär av den brittiska regissören Keith Warner som har velat ge operan en mer gotisk svärta än vi har vant oss vid att se. Kyrkointeriören i början av operan framstår som en dyster begravningsplats där kören rör sig som vandrande vålnader. Men trots Warners engagerade idéer övertygar inte riktigt scenografin eller kostymeringen på Olofsborg.

Handlingen i Puccinis Tosca är förlagd till året 1800 när Napoleon ritar om Europas karta och Italien är drabbat av politiska konvulsioner och kampen mellan rojalister och republikaner. Regissören ser Tosca som en makaber thriller som är tidlös och högaktuell även i vår tid av tortyrkammare och brutal maktutövning.

Den unga afroamerikanska sopranen Kristin Lewis sjunger titelrollen som Floria Tosca med en karisma som fungerar bäst i de dramatiskt brutala partierna. Hennes röst har en varm och mörk klangfärg men tekniskt är den inte lika jämn.

Aleksandrs Antonenko står ändå för kvällens skimrande vackra höjdpunkt i Sången till livet, E lucevan le stelle, som är den tragiskt förälskade konstnären Mario Cavaradossis avskedsbrev till sin älskade. Hjältetenoren berör publiken som vi sällan får uppleva på våra breddgrader. Antonenko är utbildad i Riga och hans sångpedagog Margarita Gruzdeva måste vara mycket förtrogen med den italienska bel canto tekniken. Hemligheten är att mödolöst kombinera teknisk briljans med stor känsla och vacker klang. Antonenko har utmärkt sig för att vara en tenor med ett stort omfång som också klarar av högre mansroller, även kallade countertenor. Han har sjungit krävande roller i såväl Mozarts Don Giovanni, Puccinis La Boheme, Verdis La Traviata och Wagners Den flygande holländaren.

Aleksandrs Antonenko har nyligen fram till midsommar sjungit rollen som Cavaradossi också på Kungliga operan i Stockholm. Innan han nästa år framträder som Don José (Carmen) på La Scala i Milano står han i oktober på Metropolitanoperans scen när operan för femte säsongen sänder live i HD-kvalitet och surroundljud till biografer världen över. Den 23 oktober hör vi Antonenko live från New York i Mussorgskijs Boris Godunov där regissören Peter Stein debuterar på Met och Valery Gergiev är dirigent.

För dem som inte hinner till sommarens Tosca i Nyslott kan man googla fram Aleksandrs Antonenko på YouTube. Där finns också några versioner av E lucevan le stelle. Ljud och bild är tekniskt ofta helt usla men det döljer inte faktum att tenoren från Riga i år var den stora stjärnan på Olofsborg.

Finland har fått sin första minoritetsombudsman. Är det bra eller illa? Riktigt illa om man får tro den finska tidningsdraken Helsingin Sanomat. Tidningen nedlåter sig inte ens att bevärdiga nyheten en plats på första sidan fredagen den 7 maj.
Inne i tidningen problematiseras nyheten med en stor bild av den nya minoritetsombudsmannen i en förtvivlad pose med handen för pannan och ögonen slutna. Det är en överraskande reaktion när alla sakkunniginstanser och hela regeringen har varit eniga i valet av Eva Biaudet. Hon blev utnämnd tack vare sin ojämförligt bredaste erfarenhet och stora kunskap, både i sitt internationella arbete för marginaliserade människogrupper och sin långa erfarenhet i Finlands riksdag och regering. Men nej, reportern vet bättre!

Genast i ingressen görs läsarna medvetna om att juristen Husein Muhammed överväger att lämna in ett besvär mot beslutet. Han får lägga ut texten om hur ”omkring tio andra” sökande har precis den erfarenhet som krävs för jobbet, även med akademisk examen vilket regeringen medvetet bortsåg ifrån till förmån för kompetensen. Därmed ska alltså många andra kompetenta personer ha blivit diskriminerade vid utnämningen. Muhammed insinuerar rentav att den ”etniska bakgrunden” kan ha varit till förfång på bekostnad av kompetensen.
Den logiska slutsatsen av tidningens infallsvinkel blir naturligtvis att Biaudets etniska bakgrund i den finlandssvenska minoriteten inte duger i jämförelse med Husein Muhammeds ospecificerade etniska bakgrund. Han sägs vara verksam vid Flyktingrådgivningen r.f. Tidningen förefaller alltså att spela nyfinländarna mot finlandssvenskarna.

Tidningen hårdvinklar alltså en nyhet som många tvärtom välkomnar i det nödvändiga arbetet att motverka den tilltagande hetsen mot olika språkliga och etniska grupper i Finland. För bara någon vecka sedan basunerade Helsingin Sanomat ut rubriken ”Skärpning finlandssvenskar!” när tidningens reporter inte gillade en experimentell finlandssvensk teatersatsning i Helsingfors. Resonemanget kan givetvis föras vidare: ”Skärpning judar!” när Helsingin Sanomat inte gillar en konsert med klezmermusik.

I färskt minne finns också tidningens rabiata kampanj mot Kiasmas föregående chef som var finlandssvensk. Redan inför utnämningen skrev tidningen långa angrepp även med politiskt helt inkorrekta personliga påhopp som inte hade något att göra med den sökandes kompetens. Kampanjen fortsatte inför Berndt Arells avgång, nu med flankstöd från utlandet. Den 23 januari slår tidningen stort upp en intervju med chefen för i Rotterdams museum för samtidskonst, Nicolaus Schafhausen. Han efterlyser samma internationalisering av Kiasma som Arell redan gjort, men hela intervjun hårdvinklas till ett angrepp på hur Kiasma påstås ha förfallit till ett ”dött museum”, som rubriken basunerar ut. Trots att t.ex. Guggenheim-Kouri-utställningen hösten 2008 har lovprisats som något av det absolut högklassigaste någonsin på Kiasma. (Läs t.ex. Timo Valjakka i Helsingin Sanomat den 17 okt.2008)

Hesaris kampanj tycks fortsätta att leva sitt eget liv på Facebook där de hätska angreppen bara har fortsatt. Därför är det intressant att Nicolaus Schafhausen redan i februari bedyrade för mej att han aldrig haft för avsikt att ifrågasätta eller, än mindre, kritisera Berndt Arell. Han verkade klart besvärad av hur tidningen har utnyttjat honom för sin egen kampanj. Ridå! Hela uppsåtet med Schafhausenintervjun, att smutskasta Arells chefsperiod på Kiasma, var alltså Helsingin Sanomats helt egna påhitt!

Men tänk om Helsingin Sanomat med sin nya kampanj mot Biaudet, som också har förts på insändarsidorna, bara vill betona vikten av akademiska vitsord? Man kanske kritiserar regeringen för att den gav Biaudet dispens när hon saknar akademisk examen?

I så fall är det besynnerligt hur snabbt tidningen accepterade undervisningsministeriets utnämning av fil.kand. Pirkko Siitari till ny Kiasmachef förbi filosofie doktor Marja Sakari som Statens konstmuseum rekommenderade. Hon har disputerat på begreppskonsten som är helt central för all samtidskonst, hon har en viktig internationell erfarenhet och en lång erfarenhet bl.a. som intendent för Kiasmasamlingarna och forskare vid Finlands akademi. Akademiska studier och forskning har en central betydelse för varje chefsbefattning när det gäller konstmuseer som också ska ge nya insikter och ny kunskap.
När det gäller etniska minoriteter och marginaliserade folkgrupper kan man lugnt konstatera att forskningen för Finlands del är blygsam. Undantagen är närmast finlandssvenskar som professor Karmela Liebkind, som i trettio år har forskat i etniska relationer, och tankesmedjan Magma.

Man får hoppas att den finska tidningsdraken i fortsättningen koncentrerar sig på sakfrågor hellre än kampanjer. Då kanske Finland skulle slippa den brain drain som skett hittills när dugliga finlandssvenskar bl.a. blir chefer för riksbanken och olika museer och tidningar i Sverige för att de inte duger i Finland. Man ser verkligen fram emot att i Helsingin Sanomat få läsa om vad Finland gör för att leva upp till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och för att stärka och stödja de historiska minoritetsspråken i landet.

Smutskastning, förtal och manipulation. Så framstår den finska tidningsdraken Helsingin Sanomats rapportering om FRAME. Nyhetsrapporteringen om FRAME har ren i ett halvt års tid påmint om desinformation. Fredagen den 16 april ”avslöjar” HeSa på första sidan ett ”hemligt PM på undervisningsministeriet” om nåt som kallas en ”skickligt manipulerad operation”. Intrycket blir att ministeriet i hemlighet manipulerar allt vad tygen håller. Därtill utpekar den finska rikstidningen ”konstnärsorganisationerna” som de skyldiga till konflikten.
Centret är en helt central aktör när det gäller att föra ut den finländska konsten till viktiga internationella arenor som Venedigbiennalen.

I själva verket handlar det om ett samtal som chefen Marketta Seppälä ifjol förde internt inom styrelsen för FRAME. Det samtalet förmedlades konfidentiellt vid årsskiftet vidare på ett internt möte på ministeriet. Tidningen gör sensation av en personlig kommentar i en trängd situation utan någon relevans för dagsläget.

Tidningen verkar syssla med det man anklagar andra för d.v.s. en skickligt manipulerad operation. Det är kulturreporter Teemu Luukka som är i farten och som ännu inte har gjort sig känd för sin stora kunnighet gällande konst- och kulturfältet i landet. Varför vill denne f.d. ekonomireporter framställa alla aktörer på kulturfältet som grälsjuka knäppskallar?

Frågan är om inte Helsingin Sanomat och Teemu Luukka har målat in sig själva i hörnet. Efter ett halvår av systematisk desinformation är det varken lätt eller naturligt att ta sig ur sitt självförvållade trångmål.

Den goda nyheten som tidningen kunde ha rapporterat om är att FRAME och undervisningsministeriet dagen innan, torsdagen den 15.4.hade varit helt ense om att den viktiga kulturexporten som FRAME ansvarar för ska fortsätta och rentav stärkas. Verksamheten ska ses över så att de personkonflikter som har förekommit inte längre stör arbetet. Förhoppningsvis kan ”det nya FRAME” ta över i sommar utan att några avbräck uppstår i verksamheten! Parterna konstaterade också att ministeriet inte har dragit in några pengar till FRAME under det första halvåret. Pengarna har alltså fortsatt att strömma in helt normalt och i sommar ska man se hur arbetet kommer att utformas så att inte heller de fortsatta anslagen äventyras.

Det enda Teemu Luukka vill säga om detta konstruktiva möte är att Stiftelsen Finlands konstakademi, som FRAME lyder under, kommer att ”förändras”. Vad reportern glömmer att berätta är att hans nyhet är flera år gammal. Den handlar om att ministeriet redan för flera år sen beslöt att sluta utse sina egna representanter till de institutioner och organisationer ministeriet finansierar. Därmed har inte heller något av de 16 finländska kulturinstituten i huvudstäder som Paris, Rom och Aten, längre någon representant utsedd av ministeriet i sina styrelser. Nu står FRAME i turen. Avsikten är helt enkelt den att staten inte vill både bevilja pengar, utse egna representanter till att använda pengarna och dessutom själv kontrollera hur pengarna har använts. Den f.d. ekonomireportern kunde väl se poängen med att staten vill minska det statliga förmynderiet också inom kulturen? Men det är klart, vill man svartmåla så ser man inte heller ljuset.

Också den utredning som nyss blev klar om hur statens kulturpolitik borde utformas fram till år 2035 betonar statens ansvar att stärka konsten och kulturen. Tanken är att den kreativa kompetensen främjar både välfärden och kulturexporten. I fråga om FRAME har ministeriet dessutom öppnat en medborgarkanal för nya förslag och idéer som kan stärka FRAME. Den är öppen till slutet av april på adressen:

http://www.minedu.fi/OPM/Tiedotteet/2010/03/frame.html?lang=sv

Ministeriet har självt bidragit till uppståndelsen genom att på sin hemsida alltför kategoriskt säga att FRAME ”inte längre har förutsättningar” att sköta jobbet för att få sitt statsunderstöd. Men i stället för att kulturfältet skulle glädjas över möjligheten att stärka FRAME blir vi överrösta av upprop på Facebook, namnlistor till FRAMEs försvar och en strid ström av upprörda insändare i Helsingin Sanomat. Man kan t.o.m. hitta påståenden om en politisk konspiration bland inläggen på nätet.

http://alastonkriitikko.blogspot.com/

Vårens kultursmäll är utnämningen av historikern Pirkko Siitari till ny chef för Kiasma, det finländska flaggskeppet för nutidskonst. Hon kommer närmast från Kervo konstmuseum, ett litet förortsmuseum som inte ens har ett officiellt svenskt namn. Under 90-talet verkade hon på fotograficentret i Uleåborg, en ort där Centern helt har dominerat kulturpolitiken. Ingen vet riktigt vilken konstsyn den nya Kiasmachefen företräder. Ingen känner heller till några konstanalyser som hon skulle ha publicerat. I höstas väckte hon uppmärksamhet för sitt inköp av en förgylld kopia av den sovjetiska bronssoldaten i Tallinn. Det har i Estland upplevts som en kränkning. Anskaffningen kommer i höst att visas på Kiasma.

Man undrar om Siitarii verkligen är en museichef av det rätta virket för en kulturminister som Stefan Wallin.

Som tjänstförrättande chef slog Siitari till genast i början av året och slopade årets storsatsning på Kiasma. Utställningen skulle i höst ha presenterat den Londonbaserade konstnären Isaac Julien som kombinerar flera olika konstyttringar i sina installationer. Han arbetar med film och video men också med dans, musik, teater, foto, måleri och skulptur. Han berör aktuella frågor som klass, sexualitet och kulturhistoria och ger dem ett kraftfullt visuellt uttryck.

Av detta blir det ingenting på Kiasma. Inga närmare förklaringar har getts men man vet att Kiasma saknar den nya teknik som Juliens rörliga bilder kräver. Kiasma lär dessutom under fjolåret ha haft alltför stora utgifter och allt tyder på att pengarna är slut. Inget museum med självaktning dumpar nämligen ett världsnamn efter att man redan har kommit överens om en storsatsning med konstnären i fråga.

Siitaris rykte har alltså tagit fart redan innan hon formellt tog över chefsjobbet den första april. Det gagnar inte tilltron till Kiasma i de internationella nätverk som Siitari efter påskhelgen förklarade att hon vill satsa på och utveckla. Hon vill bredda de internationella kontakterna samtidigt som hon dumpar årets internationella storsatsning. Det blir färre utställningar med ”större volym”. Överlag är det svårt att bli riktigt övertygad om Siitaris visioner för Kiasma.

Men undervisningsministeriet ansåg fil.kand. Siitari mera meriterad än fil.dr Marja Sakari som Statens konstmuseum redan i februari hade förordat till chefsposten. Sakari har doktorerat i begreppskonsten som är central för hela samtidskonsten men hon får nu lov att stanna kvar i Paris där hon fortsätter att leda Finlandsinstitutet i stadens Latinkvarter.

Allt tyder på att sötebrödsdagarna är slut och att Kiasma får blanda hälften bark i brödet. Pirkko Siitari formulerar det så att hon vill göra färre utställningar därför att ”less is more”. Hon lovar att utställningarna i stället får en bättre fokusering genom mera forskning och bakgrundsfakta. Närmast i tur står nu i april en gemensam satsning med Hanaholmen där Kulturfonden för Sverige och Finland skjuter till 35.000 euro med anledning av fondens 50-årsjubileum.

Kulturminister Stefan Wallin har energiskt försvarat undervisningsministeriets val av Siitari till ny Kiasmachef. Han ser det rentav som ”pinsamma redaktionella” felbedömningar att massmedierna har varit mer intresserade av Marja Sakari som alltså var branschfolkets kandidat för chefsposten.

Om pengarna är slut och Kiasma måste anpassas till en ny bister verklighet kunde klarspråk väcka sympatier. Siitari som en nödlägesförvaltare! Tyvärr har varken chefsutnämningen eller motiveringarna till valet väckt någon större förståelse.
I väntan på bättre tider kan man gå och se den utmärkta utställningen av nyfinländaren Abel Abidin som ännu i april visar sina slagkraftiga ochtankeväckande videoinstallationer på Kiasma. En favorit är videon ”Livets bröd” med irakiska musiker som spelar på brödet i sina händer. Med Runeberg frågar sig nu många när vi åter får tid att leva glada dagar. När är tid att kasta barken undan?