[Bild: Henryk Kotowski]

Finland har fått sin första minoritetsombudsman. Är det bra eller illa? Riktigt illa om man får tro den finska tidningsdraken Helsingin Sanomat. Tidningen nedlåter sig inte ens att bevärdiga nyheten en plats på första sidan fredagen den 7 maj.
Inne i tidningen problematiseras nyheten med en stor bild av den nya minoritetsombudsmannen i en förtvivlad pose med handen för pannan och ögonen slutna. Det är en överraskande reaktion när alla sakkunniginstanser och hela regeringen har varit eniga i valet av Eva Biaudet. Hon blev utnämnd tack vare sin ojämförligt bredaste erfarenhet och stora kunskap, både i sitt internationella arbete för marginaliserade människogrupper och sin långa erfarenhet i Finlands riksdag och regering. Men nej, reportern vet bättre!

Genast i ingressen görs läsarna medvetna om att juristen Husein Muhammed överväger att lämna in ett besvär mot beslutet. Han får lägga ut texten om hur ”omkring tio andra” sökande har precis den erfarenhet som krävs för jobbet, även med akademisk examen vilket regeringen medvetet bortsåg ifrån till förmån för kompetensen. Därmed ska alltså många andra kompetenta personer ha blivit diskriminerade vid utnämningen. Muhammed insinuerar rentav att den ”etniska bakgrunden” kan ha varit till förfång på bekostnad av kompetensen.
Den logiska slutsatsen av tidningens infallsvinkel blir naturligtvis att Biaudets etniska bakgrund i den finlandssvenska minoriteten inte duger i jämförelse med Husein Muhammeds ospecificerade etniska bakgrund. Han sägs vara verksam vid Flyktingrådgivningen r.f. Tidningen förefaller alltså att spela nyfinländarna mot finlandssvenskarna.

Tidningen hårdvinklar alltså en nyhet som många tvärtom välkomnar i det nödvändiga arbetet att motverka den tilltagande hetsen mot olika språkliga och etniska grupper i Finland. För bara någon vecka sedan basunerade Helsingin Sanomat ut rubriken ”Skärpning finlandssvenskar!” när tidningens reporter inte gillade en experimentell finlandssvensk teatersatsning i Helsingfors. Resonemanget kan givetvis föras vidare: ”Skärpning judar!” när Helsingin Sanomat inte gillar en konsert med klezmermusik.

I färskt minne finns också tidningens rabiata kampanj mot Kiasmas föregående chef som var finlandssvensk. Redan inför utnämningen skrev tidningen långa angrepp även med politiskt helt inkorrekta personliga påhopp som inte hade något att göra med den sökandes kompetens. Kampanjen fortsatte inför Berndt Arells avgång, nu med flankstöd från utlandet. Den 23 januari slår tidningen stort upp en intervju med chefen för i Rotterdams museum för samtidskonst, Nicolaus Schafhausen. Han efterlyser samma internationalisering av Kiasma som Arell redan gjort, men hela intervjun hårdvinklas till ett angrepp på hur Kiasma påstås ha förfallit till ett ”dött museum”, som rubriken basunerar ut. Trots att t.ex. Guggenheim-Kouri-utställningen hösten 2008 har lovprisats som något av det absolut högklassigaste någonsin på Kiasma. (Läs t.ex. Timo Valjakka i Helsingin Sanomat den 17 okt.2008)

Hesaris kampanj tycks fortsätta att leva sitt eget liv på Facebook där de hätska angreppen bara har fortsatt. Därför är det intressant att Nicolaus Schafhausen redan i februari bedyrade för mej att han aldrig haft för avsikt att ifrågasätta eller, än mindre, kritisera Berndt Arell. Han verkade klart besvärad av hur tidningen har utnyttjat honom för sin egen kampanj. Ridå! Hela uppsåtet med Schafhausenintervjun, att smutskasta Arells chefsperiod på Kiasma, var alltså Helsingin Sanomats helt egna påhitt!

Men tänk om Helsingin Sanomat med sin nya kampanj mot Biaudet, som också har förts på insändarsidorna, bara vill betona vikten av akademiska vitsord? Man kanske kritiserar regeringen för att den gav Biaudet dispens när hon saknar akademisk examen?

I så fall är det besynnerligt hur snabbt tidningen accepterade undervisningsministeriets utnämning av fil.kand. Pirkko Siitari till ny Kiasmachef förbi filosofie doktor Marja Sakari som Statens konstmuseum rekommenderade. Hon har disputerat på begreppskonsten som är helt central för all samtidskonst, hon har en viktig internationell erfarenhet och en lång erfarenhet bl.a. som intendent för Kiasmasamlingarna och forskare vid Finlands akademi. Akademiska studier och forskning har en central betydelse för varje chefsbefattning när det gäller konstmuseer som också ska ge nya insikter och ny kunskap.
När det gäller etniska minoriteter och marginaliserade folkgrupper kan man lugnt konstatera att forskningen för Finlands del är blygsam. Undantagen är närmast finlandssvenskar som professor Karmela Liebkind, som i trettio år har forskat i etniska relationer, och tankesmedjan Magma.

Man får hoppas att den finska tidningsdraken i fortsättningen koncentrerar sig på sakfrågor hellre än kampanjer. Då kanske Finland skulle slippa den brain drain som skett hittills när dugliga finlandssvenskar bl.a. blir chefer för riksbanken och olika museer och tidningar i Sverige för att de inte duger i Finland. Man ser verkligen fram emot att i Helsingin Sanomat få läsa om vad Finland gör för att leva upp till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och för att stärka och stödja de historiska minoritetsspråken i landet.

Smutskastning, förtal och manipulation. Så framstår den finska tidningsdraken Helsingin Sanomats rapportering om FRAME. Nyhetsrapporteringen om FRAME har ren i ett halvt års tid påmint om desinformation. Fredagen den 16 april ”avslöjar” HeSa på första sidan ett ”hemligt PM på undervisningsministeriet” om nåt som kallas en ”skickligt manipulerad operation”. Intrycket blir att ministeriet i hemlighet manipulerar allt vad tygen håller. Därtill utpekar den finska rikstidningen ”konstnärsorganisationerna” som de skyldiga till konflikten.
Centret är en helt central aktör när det gäller att föra ut den finländska konsten till viktiga internationella arenor som Venedigbiennalen.

I själva verket handlar det om ett samtal som chefen Marketta Seppälä ifjol förde internt inom styrelsen för FRAME. Det samtalet förmedlades konfidentiellt vid årsskiftet vidare på ett internt möte på ministeriet. Tidningen gör sensation av en personlig kommentar i en trängd situation utan någon relevans för dagsläget.

Tidningen verkar syssla med det man anklagar andra för d.v.s. en skickligt manipulerad operation. Det är kulturreporter Teemu Luukka som är i farten och som ännu inte har gjort sig känd för sin stora kunnighet gällande konst- och kulturfältet i landet. Varför vill denne f.d. ekonomireporter framställa alla aktörer på kulturfältet som grälsjuka knäppskallar?

Frågan är om inte Helsingin Sanomat och Teemu Luukka har målat in sig själva i hörnet. Efter ett halvår av systematisk desinformation är det varken lätt eller naturligt att ta sig ur sitt självförvållade trångmål.

Den goda nyheten som tidningen kunde ha rapporterat om är att FRAME och undervisningsministeriet dagen innan, torsdagen den 15.4.hade varit helt ense om att den viktiga kulturexporten som FRAME ansvarar för ska fortsätta och rentav stärkas. Verksamheten ska ses över så att de personkonflikter som har förekommit inte längre stör arbetet. Förhoppningsvis kan ”det nya FRAME” ta över i sommar utan att några avbräck uppstår i verksamheten! Parterna konstaterade också att ministeriet inte har dragit in några pengar till FRAME under det första halvåret. Pengarna har alltså fortsatt att strömma in helt normalt och i sommar ska man se hur arbetet kommer att utformas så att inte heller de fortsatta anslagen äventyras.

Det enda Teemu Luukka vill säga om detta konstruktiva möte är att Stiftelsen Finlands konstakademi, som FRAME lyder under, kommer att ”förändras”. Vad reportern glömmer att berätta är att hans nyhet är flera år gammal. Den handlar om att ministeriet redan för flera år sen beslöt att sluta utse sina egna representanter till de institutioner och organisationer ministeriet finansierar. Därmed har inte heller något av de 16 finländska kulturinstituten i huvudstäder som Paris, Rom och Aten, längre någon representant utsedd av ministeriet i sina styrelser. Nu står FRAME i turen. Avsikten är helt enkelt den att staten inte vill både bevilja pengar, utse egna representanter till att använda pengarna och dessutom själv kontrollera hur pengarna har använts. Den f.d. ekonomireportern kunde väl se poängen med att staten vill minska det statliga förmynderiet också inom kulturen? Men det är klart, vill man svartmåla så ser man inte heller ljuset.

Också den utredning som nyss blev klar om hur statens kulturpolitik borde utformas fram till år 2035 betonar statens ansvar att stärka konsten och kulturen. Tanken är att den kreativa kompetensen främjar både välfärden och kulturexporten. I fråga om FRAME har ministeriet dessutom öppnat en medborgarkanal för nya förslag och idéer som kan stärka FRAME. Den är öppen till slutet av april på adressen:

http://www.minedu.fi/OPM/Tiedotteet/2010/03/frame.html?lang=sv

Ministeriet har självt bidragit till uppståndelsen genom att på sin hemsida alltför kategoriskt säga att FRAME ”inte längre har förutsättningar” att sköta jobbet för att få sitt statsunderstöd. Men i stället för att kulturfältet skulle glädjas över möjligheten att stärka FRAME blir vi överrösta av upprop på Facebook, namnlistor till FRAMEs försvar och en strid ström av upprörda insändare i Helsingin Sanomat. Man kan t.o.m. hitta påståenden om en politisk konspiration bland inläggen på nätet.

http://alastonkriitikko.blogspot.com/

Vårens kultursmäll är utnämningen av historikern Pirkko Siitari till ny chef för Kiasma, det finländska flaggskeppet för nutidskonst. Hon kommer närmast från Kervo konstmuseum, ett litet förortsmuseum som inte ens har ett officiellt svenskt namn. Under 90-talet verkade hon på fotograficentret i Uleåborg, en ort där Centern helt har dominerat kulturpolitiken. Ingen vet riktigt vilken konstsyn den nya Kiasmachefen företräder. Ingen känner heller till några konstanalyser som hon skulle ha publicerat. I höstas väckte hon uppmärksamhet för sitt inköp av en förgylld kopia av den sovjetiska bronssoldaten i Tallinn. Det har i Estland upplevts som en kränkning. Anskaffningen kommer i höst att visas på Kiasma.

Man undrar om Siitarii verkligen är en museichef av det rätta virket för en kulturminister som Stefan Wallin.

Som tjänstförrättande chef slog Siitari till genast i början av året och slopade årets storsatsning på Kiasma. Utställningen skulle i höst ha presenterat den Londonbaserade konstnären Isaac Julien som kombinerar flera olika konstyttringar i sina installationer. Han arbetar med film och video men också med dans, musik, teater, foto, måleri och skulptur. Han berör aktuella frågor som klass, sexualitet och kulturhistoria och ger dem ett kraftfullt visuellt uttryck.

Av detta blir det ingenting på Kiasma. Inga närmare förklaringar har getts men man vet att Kiasma saknar den nya teknik som Juliens rörliga bilder kräver. Kiasma lär dessutom under fjolåret ha haft alltför stora utgifter och allt tyder på att pengarna är slut. Inget museum med självaktning dumpar nämligen ett världsnamn efter att man redan har kommit överens om en storsatsning med konstnären i fråga.

Siitaris rykte har alltså tagit fart redan innan hon formellt tog över chefsjobbet den första april. Det gagnar inte tilltron till Kiasma i de internationella nätverk som Siitari efter påskhelgen förklarade att hon vill satsa på och utveckla. Hon vill bredda de internationella kontakterna samtidigt som hon dumpar årets internationella storsatsning. Det blir färre utställningar med ”större volym”. Överlag är det svårt att bli riktigt övertygad om Siitaris visioner för Kiasma.

Men undervisningsministeriet ansåg fil.kand. Siitari mera meriterad än fil.dr Marja Sakari som Statens konstmuseum redan i februari hade förordat till chefsposten. Sakari har doktorerat i begreppskonsten som är central för hela samtidskonsten men hon får nu lov att stanna kvar i Paris där hon fortsätter att leda Finlandsinstitutet i stadens Latinkvarter.

Allt tyder på att sötebrödsdagarna är slut och att Kiasma får blanda hälften bark i brödet. Pirkko Siitari formulerar det så att hon vill göra färre utställningar därför att ”less is more”. Hon lovar att utställningarna i stället får en bättre fokusering genom mera forskning och bakgrundsfakta. Närmast i tur står nu i april en gemensam satsning med Hanaholmen där Kulturfonden för Sverige och Finland skjuter till 35.000 euro med anledning av fondens 50-årsjubileum.

Kulturminister Stefan Wallin har energiskt försvarat undervisningsministeriets val av Siitari till ny Kiasmachef. Han ser det rentav som ”pinsamma redaktionella” felbedömningar att massmedierna har varit mer intresserade av Marja Sakari som alltså var branschfolkets kandidat för chefsposten.

Om pengarna är slut och Kiasma måste anpassas till en ny bister verklighet kunde klarspråk väcka sympatier. Siitari som en nödlägesförvaltare! Tyvärr har varken chefsutnämningen eller motiveringarna till valet väckt någon större förståelse.
I väntan på bättre tider kan man gå och se den utmärkta utställningen av nyfinländaren Abel Abidin som ännu i april visar sina slagkraftiga ochtankeväckande videoinstallationer på Kiasma. En favorit är videon ”Livets bröd” med irakiska musiker som spelar på brödet i sina händer. Med Runeberg frågar sig nu många när vi åter får tid att leva glada dagar. När är tid att kasta barken undan?