Konst, politik och Smart Power
Konstvärldens finrum har blivit frispråkigare och ärligare. De nationella paviljongerna och biennalledningen har välkomnat revolterna och kaoset. Politiken kan vitalisera konsten men också manipulera den. Tintoretto är den nya förebilden, outsidern som bröt med högrenässansen och banade väg för barocken.
Tidsandan fångas upp med säker hand av den konstnärliga ledaren för i år, schweiziskan Beatrice eller Bice Curiger. Med konsttidskriften Parkett har hon öppnat en viktig dialog mellan konstkretsarna i Europa och USA. Redan på 90-talet väckte hon där frågan hur samtidskonsten ska balansera mellan historien och nuet, mellan politik och humor. Hon har uppmärksammats för flera utställningar av internationell betydelse som chef för Kunsthaus Zürich.
-Jag gillar att se Tintoretto som en outsider, säger hon till New York Times om den förbisedda och ofta nedvärderade venetianen, vanligen klassad som manierist. Hon tillägger att många av vår tids konstnärer i hennes temautställning ”Illuminationer” också kan ses som outsiders, inklusive etablerade namn som Cindy Sherman med sina maskerade självporträtt och tysken Sigmar Polke som inte ens går att kategorisera.
-Tintoretto står för en antiklassicism i slutet av 1500-talet. Han raserar den statiska ordningen och bryter harmonin, förklarar hon. I hans ”Nattvarden” från 1594 är Jesus inte längre i händelsernas centrum och bordet löper diagonalt tvärsöver målningen, säger Curiger med hänvisning till den klassiska ”Nattvarden” som Leonardo hade målat etthundra år tidigare i Milano.
Leonardo är det lysande exemplet på renässansens harmoni och centralperspektiv medan Tintoretto nu ses som den första konstnären som är utgår från sig själv, inte från samtidens förväntningar. Därför hoppas Curiger att Tintoretto ska inspirera dagens konstnärer. ”Illuminationer” hoppas hon ska belysa och upplysa i frågor som gäller konsten och den nationella identiteten.
Curiger får flankstöd av chefen för Metropolitanmuseet i New York, Thomas P. Campbell, som verkligen gillar biennalen just för att den är kaotisk, mångskiftande och spännande. Den Helsingforsaktuelle chefen för Guggenheimstiftelsen, Richard Armstrong, tycker att han ser en sorgesång för postindustrialismen när han besöker Thomas Hirschhorns kaotiska röra i den schweiziska paviljongen med inplastade mobiltelefoner, trasiga pappkartonger och uppstaplade bildäck invirade i aluminiumfolie. Konstnären som är bosatt i Paris engagerar sig i samtiden och hierarkierna, terrorn och mystiken han ser i vår tid.
-När vi glider in i ett simulerat universum får de verkliga föremålen en annan och kanske rentav talismanisk betydelse, säger Armstrong om den här konsten som han tycker sammanfattar vad Venedigbiennalen står för i år.
Andra som Lisa Phillips vid New Museum i New York ser mest förlegade plattityder.
-När regeringarna kontrollerar vem som tar över paviljongerna då fångar de inte riktigt andan i det som konstnärligt är på gång, anser hon och tycker att det kanske är dags att ompröva den praxisen.
Kaoset är laddat av historia och drama i den tyska paviljongen som har prisbelönats med det Gyllene lejonet för bästa nationella medverkan. Det är en retrospektiv över den radikala humanisten Christoph Schlingensiefs livsverk. I den högljudda kakofonin med gamla filmer, konstnärens lungbilder och en skruvad kyrkointeriör ingår också hans uppseendeväckande projekt ”Ett operahus för Afrika”. Det sammanfattar bra Schlingensiefs visionära patos, att bygga en hel by med en egen opera i världens fattigaste land, Burkina Faso. Den som nu förverkligar projektet enligt tyskens visioner är den lokala arkitekten med världsrenommé, Francis Kéré, som kulturmagasinet Pixel har uppmärksammat två gånger i FST5.
Rannikko & Co
Myterna om den nationella originalkonsten har inspirerat Vesa-Pekka Rannikko till en illusorisk konstutställning i den gamla Finlandspaviljongen som skapades i biennalparken av Alvar Aalto år 1956. Rannikko har videofilmat när han målar om gamla tavlor och hänger upp dem i paviljongen där vi nu också kan se processen som en videoprojektion. Han har dessutom byggt ut paviljongen med en massa ribbor och träpaneler till en helhet vi kunde kalla för platsspecifik begreppskonst.
Han ifrågasätter alltså både originalkonsten och vår arkitektlegend men gör det med humor och eftertanke.
Samtidigt ställer Maaria Wirkkala ut sin glasstege svävande under taket i en av de stora salarna på Palazzo Fortuny som byggdes på 1400-talet i venetiansk gotik. Hon ingår i en stor utställning med världsnamn som Abramovic, Kapoor och Kandinsky där temat är det ständiga skapandet. Historien och samtiden tar sikte på framtiden, i varje ögonblick föreligger möjligheten till förvandling.
Tar man vaporetton halvvägs ut till Lido kan man besöka Kaarina Kaikkonens berörande installation på ön San Servolo. Precis som i Helsingfors vid Galerie Forsblom har hon i Venedig hängt upp färggranna kläder som på tork. Fast nu kryper de fram ur Adriatiska havet, direkt ur vattnet, och upp längs väggarna i korridorerna till det som en gång varit ett benediktinkloster och även ett mentalsjukhus. Utställningens tema är ”Konflikter” och den utgör den sista tredje delen av en serie utställningar med samlingsrubriken Il Caos. Den pågår fram till den 17. juli medan själva Venedigbiennalen pågår ända fram till den 27. november.
Den luftiga nordiska paviljongen fylls i år med konst från Sverige och nästa gång, år 2013, står Finland i tur att ensamt förfoga över paviljongen. I sommar har Andreas Eriksson lagt ut sina sorkhögar och kraschade fåglar i brons på paviljonggolvet medan Fia Backström har gjort det bevärligt med audioguider som besökarna först ska kvittera ut vid ett bord utanför paviljongen. Sen ska man gå runt i parken, leta reda på hennes metallfigurer och lyssna till en diskussion kring de olika nationernas självbilder.
För den alerta Manchestertidningen The Guardian är domen klar: Finland var roligt, Sverige var dystert, Danmark fick mej att tänka.
Danskarna har i år öppnat sin paviljong för nästan tjugo konstnärer från olika länder. De har fått skapa konst på temat yttrandefriheten, denna högaktuella men mångtydiga, motarbetade och stoppade medborgerliga rättighet. Satsningen kan ses som ett motdrag till den danska högerpopulismen och främlingsfientligheten.
Den öppet politiska tysken Thomas Kilpper har avbildat ansiktet på dem han inte gillar på paviljonggolvet. Där hittar vi bland andra den invandringskritiska Pia Kjaersgaard, Natochefen Anders Fogh Rasmussen och kulturredaktören Flemming Rose på Jyllands-Posten som publicerade karikatyrerna av profeten Muhammed. Också en vinkande påve och en sammanbiten Berlusconi ligger där med sina ansikten.
Men alla gillar inte tilltaget och en del besökare har känt obehag över att trampa de här personerna på ansiktet. Konst som politiskt manifest kan lätt få konstnären att trampa i klaveret.
Världspolitiken
Också världspolitiken tränger sig in i paviljongerna och palatsen i Venedig, sjöfartsnationen som byggde sin tusenåriga storhetstid på handel och diplomati.
Ett rekordantal länder deltar med egna nationella paviljonger men det är intressantare att se vilka som har uteblivit. Öriket Bahrain i Persiska viken skulle ha varit med för första gången men backade ur i sista stund efter att regimen i mars hade satt in tungt beväpnade saudiska kravallpoliser mot de regimkritiska demonstranterna. Många hade sett fram emot Bahrains medverkan eftersom kungariket ifjol fick det Gyllene lejonet för sin första medverkan i arkitekturbiennalen i Venedig.
Libanon som år 2007 var med första gången annullerade nu sin medverkan bara två månader innan öppningen. Orsaken var interna motsättningar och hårt intrigspel om politik och pengar. Kuratorn Georges Rabbath säger att många, inte bara han själv, blev chockade av tvärvändningen.
Folkresningarna i Nordafrika och Mellanöstern blir konkret närvarande i den egyptiska paviljongen. Den unga konstnären Ahmed Basiony fyller fem videoskärmar med dokumentärmaterial från revolten på Tahirtorget i Kairo där han själv dödades på den tredje dagen av revolten. Det var hans vänner som två månader senare fick den egyptiska regeringens samtycke till att genomföra utställningen. Basiony, 32, var professor vid Helwanuniversitetet i Kairo. Nu ser vi honom i en video där han iförd en plastdräkt med huva joggar på stället utan att komma framåt.
-Det var hans sätt att definiera sig som egyptier, berättar kuratorn Aida Eltorie.
Arabisk renässans
Ett tecken i tiden är att Venedig i år har den största presentationen någonsin av samtida konst från arabvärlden. Det är Sotheby´s expert på arabisk och iransk konst, Lina Lazaar, som har sammanställt den panarabiska utställningen i saltmagasinen på den södra sidan om kanalmynningen av Canal Grande.
-Vår första auktion med konst från den här regionen gick otroligt bra. Nästan allting såldes och 70 procent av köparna kom från Mellanöstern, 20 procent från Europa och 10 procent från Asien. Försäljningen uppgick till sammanlagt 3 miljoner pund, säger Lazaar om auktionen i London hösten 2007.
På Venedigbiennalen medverkar över tjugo konstnärer där flera redan är berömda som palestinskan Mona Hatoum. Hon är bosatt i London och Berlin efter familjens exodus från sitt hemland år 1948. Utställningen täcker området mellan Atlanten och Persiska viken men de flesta konstnärerna bor mer eller mindre påtvingat i förskingringen. Utställningen ”The Future of a Promise” om den löftesrika framtiden manifesterar vad många ser som en konstnärlig renässans i arabvärlden, trots den tunga diasporan. En del av konstnärerna som marockanen Mounir Fatmi, bekant bl.a. från Moderna Museet i Stockholm, beskriver sina verk som politiska, existentiella och estetiska.
En röst åt den irakiska diasporan ger för sin del den nya nationella irakiska paviljongen. Irak deltar igen efter en paus på över trettio år och temat för utställningen är ”Sårat vatten”, ”Wounded Water”.
Den berömda arkitekten Zaha Hadid är beskyddare av den irakiska paviljongen och brittiska BBC har meddelat att man gör en dokumentär om hur konsten i paviljongen riktigt har kommit till. Den sänds i kulturprogrammet ”Imagine” den sista tisdagen i juli.
-Vi har med avsikt lämnat bort kriget. Vi vill ge landet en identitet, säger kuratorn Mary Angela Schroth som säger att konstnärerna vill återge historierna som aldrig berättas.
-Vattnet som tema kan föra oss samman som konstnärer, säger Walid Siti själv baserad i London. Det är mycket svårt för oss konstnärer i Irak. Religiösa grupper pressar där regeringen att stoppa organisationerna som arbetar för konsten och också för teatern och dansen, säger den kurdiske irakiern.
Det hetaste konstnärsnamnet kommer från Finland nämligen Adel Abidin som senast representerade Finland på biennalen men nu ingår i Iraks paviljong. Hans variant på vattentemat heter ”Krigskonsumtion” eller ”Krigsförstöring”, ”Consumption of War”, och handlar om de globala storföretagens rovdrift på vatten. En fjärdedel av irakierna saknar dagligt dricksvatten till följd av detta krig där vattnet redan är dyrare än oljan.
I hans videoinstallation sker kampen om världsherraväldet i konstorsrummet med dragna ljussvärd à la Star Wars.
Smart Power
Venedigbiennalen bygger på de nationella paviljongerna men vad nationell konst egentligen står för betyder helt olika saker.
USA:s paviljong har i år intagits av en konstnärsduo från Puerto Rico, akademikern Jennifer Allora som har studerat vid MIT i Massachusetts och kubanen Guillermo Calzadilla från Havanna. De är inspirerade av världspolitiken och historien och ställer bekanta saker på huvudet med sin känsla för humor och poesi.
Framför entrén till USA-paviljongen står en uppochnervänd stridsvagn där larvfötterna har fått en ny användning som löpband för en joggande atlet. Pansarvagnen ser kraftlös och sårbar ut men dånar och skramlar fortfarande respektingivande.
Projektet är officiellt godkänt av USA:s utrikesministerium och därmed av president Obama. Det handlar om Smart Power. Utrikesminister Hillary Clinton har formulerat det som en kombination av både kultur och traditionella hårda metoder med militärens, juridikens och politikens hjälp. Termen togs i bruk efter att Bush, Cheney och Rumsfeld hade bombat sönder Irak. Konstutställningen i USA-paviljongen heter ”Gloria”.
-Regeringen kände till allting i utställningen, varje smutsig liten detalj. Det här har varit ett intressant experiment i full insyn och det tycks ha fungerat, säger Lisa Freiman, kurator för den amerikanska paviljongen.
Inne i paviljongen har duon Allora-Calzadilla rest en piporgel med en amerikansk bankomat som glatt börjar spela på orgeln när någon lyfter pengar ur automaten. Alla musiksnuttar är olika och publiktillströmningen har varit garanterad till den här enda bankomaten i biennalparken. Bara under de tre första dagarna lyfte besökarna över 100.000 euro ur automaten.
Spektakel
Italien håller sig i år framme med en stor utställning i Arsenale, platsen för Venedigs historiska skeppsvarvsindustri. Här blandas politiken i konsten till ett veritabelt spektakel. Just med anspelning på historien kunde man tala om bröd och skådespel, kostbara spektakel för de breda folklagren.
Hedersuppdraget att planera utställningen gick till en politisk vindflöjel och anhängare av Berlusconis kultursyn, konsthistorikern och tv-kändisen Vittorio Sgarbi. Han har flera gånger chockat kulturkretsarna genom att deklarera att han hatar samtidskonsten och skriver nu i katalogen att konsten är ett sjukhus. Sgarbi gav utställningen namnet ”L´arte non è cosa nostra”, ”Konsten är inte vår sak”, med en tvetydig syftning på den sicilianska maffian. Scarbi är också borgmästare för den fallfärdiga byn Salemi på Siciliens yttersta spets i väster. Konsten han presenterar handlar om sex, religion, våld och ett jättelikt granatäpple.
Panem et circenses, egentligen bröd och cirkus, skrev satirikern Juvenalis om för att visa på Roms moraliska förfall och hur makthavarna hängav sig åt politisk populism för att vinna den fattiga massans röster i antikens Rom.
Konstkritikern och kuratorn Francesco Bonami är bosatt i New York och anser att problemet ligger i den provinsiella klickbildningen i det italienska kulturlivet. Han talar om en kartell av maktbaroner inom universiteten medan museerna och konstskolorna styrs av privata nätverk där alla värnar om sina privilegier, som skråväsendet gjorde på medeltiden. Därmed får byråkraterna på kulturministeriet göra som de vill medan politikerna och televisionen får sista ordet när själva polemiken blir budskapet. Skådespel för folket!
En del har tagit illa vid sig av att Italiens paviljong hanteras så respektlöst just i år när det har gått 150 år sen Italien enades under Garibaldi. Andra ser det som ett tidens tecken att Berlusconis regering tar ställning för ”friheten” mot den kulturradikala ”elitismen”, att den vill tygla konsten i politikens och spektaklets tjänst.
Christian Forsberg
Länkar:
> Här finns en översikt av alla utställningar på Venedigbiennalen 2011.
> Det här är Venedigbiennalens nya storsatsning på samtidskonst från arabvärlden.
