[Bild: Shepard Fairey]
Det entusiastiska hopp som Barack Obama väckte under presidentvalet för två år sen har grusats i eftertankens kranka blekhet. Det finns inte längre nån skillnad mellan demokraterna och republikanerna annat än i den politiska retoriken. Valen har förlorat betydelse. Medborgarmissnöjet och vreden börjar få drag av en systemkris. Det är budskapet i två pinfärska böcker av några av landets kunnigaste politiska skriftställare.
- Det saknar betydelse vem som vinner i valen eftersom valen inte ändrar på något. Chris Hedges, en Pulitzerprisbelönad veteranjournalist vid New York Times och numera verksam i Princeton, skräder inte på orden. Liksom många andra analytiker använder Hedges benämningen corporate state för att beskriva att det är storföretagen och Wall Street som styr regeringen allt sedan the Reagan Revolution år 1981.
I sin nya bok Death of the Liberal Class skriver Hedges att USA inte längre har kvar några fungerande demokratiska institutioner. Alla de liberala hörnpelarna såsom pressen, skolorna, facket, partierna och de religiösa institutionerna är utformade för att stödja företagsintressena. Deras uppgift har blivit att stödja den antidemokratiska makten hos den korporativa staten, lyder Hedges analys.
-Företagen styr politikerna i valen och däremellan är det företagens lobbare som styr besluten i Washington. Företagen utser sina representanter till de ledande posterna i regeringen, skriver Hedges och nämner Haliburton och Blackwater som exempel. Alltså det jättelika oljebolaget där Dick Cheney först var chef för att sen direkt ta rollen som vicepresident. Det hindrade inte honom att fortsätta att inkassera 400 miljoner dollar från sitt gamla företag. Det privata militärföretaget Blackwater har under Bush-Cheney-regimen genomfört enorma lagliga och olagliga krigsuppdrag och en skum vapenförsäljning som i år har lett till flera rättegångar mot företagets chefer och anställda. Privatarmén har i praktiken stått utanför samhällets och kongressens kontroll och även stått över grundlagen. Dess grundare och ägare Eric Prince, som har kallats en fanatiskt lagd kristen korsfarare, har nu slagit sig ner i Abu Dabi som saknar utlämningsavtal med USA.
Det råder ingen tvekan om att både olje- och militärbolaget har gjort enorma förtjänster genom de federala kontrakten som Bush-Cheney frikostigt gav dem i Irak.
Chris Hedges anser att president Obama trots sitt fredsbudskap har låtit militärindustrin fortsätta krigsexpansionen i Afghanistan, trots varningarna att kriget alltmer påminner om det ödesdigra Vietnamkriget. Författaren anser att Obamas regering har stått för en dubbelmoral som har sopat bort all trovärdighet hos det demokratiska partiet.
Wall Street skyddas för kritik
-Obama har misslyckats med att utnyttja räddningsaktionen för finansmarknaden till att skapa offentliga arbeten såsom skolor, bibliotek, vägar, hälsostationer, motorvägar och kollektivtrafik liksom att också återvinna dammar och skapa gröna jobb. Han har tagit kål på varje hopp om en allvarligt menad ekonomisk, politisk eller miljöpolitisk reform som skulle komma från den korporativa statens centralbyråkrati.
-Eftersom regeringen inte heller har anställt folk som kunde övervaka hur de hundratals miljarderna i skattepengar faktiskt används av Wall Street kommer vi snart att få se rapporter om utbredd vanskötsel och korruption, skriver Hedges.
Han hyser inte några illusioner om vilka slag av kalamiteter det växande armodet bland tiotals miljoner amerikaner kommer att leda till. Men Tea Party protesterna som nu samlar högeroppositionen ändrar inte det politiska grundmönstret. Den tongivande republikanen Dick Armey har i år skrivit ett manifest för Tea Partyrörelsen, Give Us Liberty: A Tea Party Manifesto. Hedges skriver att Armey som förgrundsfigur för Tea Partyrörelsen avleder kritiken mot Wall Street för att i stället rikta den mot regeringen, ofta med rasistiska undertoner och framförallt med finansiellt stöd från Wall Street.
Chris Hedges säger att revolten både bland Tea Party patrioterna, de beväpnade privatmiliserna, och den kristna högern beror på att den liberala klassen i medierna, högskolorna och kyrkan inte har burit sitt ansvar. Liberalerna har accepterat det korporativa maktövertagandet, ofta i hopp om egen ekonomisk vinning, menar Hedges och tillägger att professorerna vid elitskolor som Princeton kan tjäna 180.000 dollar om året. Lärosätena blir skattebefriade bara de avstår från en öppen kritik av politiken liksom fackföreningspamparna lyfter frikostiga löner som partners i den korporativa kapitalismen bara de avstår från talet om klasskamp.
När den liberala klassen och medierna har övergett sin etiska och kritiska samhällsroll drabbas själva demokratins grundvalar. När företagen har berövat medborgarna makten och inflytandet då har grundlagen och de medborgerliga fri- och rättigheterna förlorat sin betydelse är det alarmerande budskapet i Chris Hedges åttonde bok.
Den amerikanska korporativismen
En av USAs mest uppburna journalister, Robert Scheer kommer till samma slutsatser i sin nya bok The Great American Stickup, Det stora amerikanska rånet. Han avslöjar den hemliga historien bakom vår tids största finansbrott, Wall Street-kraschen med åtföljande globala finanskollaps. Men han gör det inte genom att gräva i styrelserummen på Wall Street utan genom att avslöja den veritabla brottsplatsen i Washington DC. Det handlar om hur finansindustrins kaptener och deras lobbare och kumpaner bland politikerna förstörde det regelverk som hade fungerat ändamålsenligt allt sedan New Deal eran efter den förra bankkraschen.
Robert Scheer kan med imponerande kunskap nita de skyldiga politikerna och tjänstemännen och konstaterar att grunden lades av både Reaganrepublikanerna och Clintondemokraterna när de belönade Wall Street och rånade Main Street, den breda allmänheten. Alla presidenter efter Reagan har verkat för frimarknadsideologin och den avreglering som nu i stort sett hela västvärlden slickar såren efter.
Hur gick det till i början? Samtidigt som Reagan påstod att regeringen inte kan lösa problemen utan att den själv utgör problemet så överlät han den ekonomiska politiken åt männen från Goldman Sachs och Wall Street. Intrycket av Scheers bok blir att Goldman Sachs allt sen Reagan har varit en stat i staten och att det globala finansbolaget har styrt ekonomin i Washington. Resultatet blir en maktfördelning som ett triangeldrama där medborgarna har lämnats utanför.
- Demokraterna och republikanerna, Wall Street och Washington är alla tre villiga sängkamrater när det gäller makten över penninghanteringen, skriver Publishers Weekly i en uppskattande recension.
Scheer påvisar hur energijätten Enron skapades i Texas under Reaganåren och tack vare en intensiv lobbyverksamhet beviljades förmånliga undantag och förmåner av kongressen. Bolaget expanderade kraftigt genom insiderhandel, bokföringsbrott och korruption fram till kraschen 2001. I kapitlet They Have No Shame visar Scheer hur fallet Enron belyser hela den politiska kulturen i Washington. Enronlobbarna kunde rentav diktera lagtexterna som kongressen sedan antog. Scheer kallar lobbarna för ett slags korporativa legosoldater som köper lagar och tillträde till kongressmännen, ofta i sällskap med sina uppdragsgivare, företagscheferna.
Enrons konkurs var år 2001 den största i USAs historia men har i snabb takt efterföljts av ännu större och lika skandalartade konkurser.
Clintons finansminister bakom kollapsen
Båda författarna nagelfar Bill Clinton för att vara den ansvariga för demokraternas kursändring. Clintons finansminister Robert Rubin var den som drev igenom den historiska avregleringen av finansmarknaden år 1999 och även år 2000. 1999 var året när kongressen slopade brandmuren mellan kommersiella banker och investmentbolag så att också lokalbanker gick in för hedgefonderna, riskerna och avkastningshysterin som ledde till finanskollapsen. Mellan varven var Rubin chef på Goldman Sachs och också på Citigroup som var en av huvudaktörerna i subprime hysterin. Finansbolaget Citigroup beviljade inte mindre än 350 miljoner högrisklån med bristfällig säkerhet för 26 miljarder dollar fram till 2007, skriver Scheer. Han tillägger att Rubin och Citigroup ”ledde utvecklingen mot insolvens och skövlingen av världsekonomin.”
Det blir inte roligare när man inser att så gott som hela Obamas ekonomiska team är lärjungar till Clintons finansminister och hans Rubinomics. Om Clinton var den som på bred front öppnade Wall Streets finansiering av demokraternas valkampanjer så var det Obama som fick 600 miljoner dollar av Wall Street, vann presidentvalet och tog säte i Vita huset.
Robert Scheer skriver på TruthDig.com att den huvudansvariga för bolånekrisen vid Fannie Mae idag är Obamas nya säkerhetspolitiske rådgivare, nämligen Tom Donilon. Han var chefslobbare i Washingon för bolåneinstitutet och även juridisk rådgivare för Goldman Sachs och Citigroup i känsliga lagstiftnings- och regleringsfrågor. Båda två får nu ekonomiskt stöd av regeringen för den bolånekris de själva varit med om att skapa, avslöjar Scheer.
Hur kan Obama utse en person med en såpass komprometterande bakgrund till en nyckelroll i regerigen? Scheer ger själv svaret.
-Ju mer man lär sig om de politiska rötterna till finanskollapsen desto mer framstår demokraterna som jämbördiga partners med republikanerna i korruptionens högborg. Donilon har arbetat för de flesta toppnamnen inom demokratiska partiet, inklusive Jimmy Carter, Bill Clinton och Joe Biden. Republikanerna som vill slopa hela regeringens konsumentskydd är inte bättre, men det tröstar knappast. Vi håller på att drunkna i en kloak av korruption och ju snabbare vi inser detta faktum desto bättre, skriver Robert Scheer i sin webbkolumn.
Chris Hedges avrundar genom att granska Obamas slagord i presidentvalet om det djärva hoppet som kan återvinna den amerikanska drömmen.
-Hopp är ett ord som kan användas bara av dem som har ett grepp om verkligheten och som gör något meningsfullt för att kämpa tillbaka. Det innebär inte en medverkan i farsartade val och de traditionella partierna. Hopp i händerna på realister sprider en rädsla i det svarta hjärtat på vår korporativa elit. Men hoppet, det verkliga hoppet, gäckar oss på grund av vårt kollektiva självbedrägeri, skriver Hedges om tillståndet i USA.
Christian Forsberg
Här kan du se en djuplodande analys av Goldman Sachs på Public
Broadcasting Service, PBS..
