Bra konst blir ännu bättre av utställningar skapade av folk som vet vad de gör. Det visar tre utställningar i sommar på olika håll i Skandinavien. Vi får veta att popkonsten har ett överraskande djup, att snuskhummern är en filantrop och att renässansen är förvånande aktuell idag.

På Louisiana utanför Köpenhamn möter Andy Warhol -the King of Pop- Edvard Munch -the King of Angst- fram till mitten av september. Avsikten med utställningen är uttryckligen att konfrontera publiken med två konstnärer som de flesta ser som varandras motsatser. Museet visar åter en gång hur djupa insikter i ämnet ger riklig belöning åt besökaren.

Andy Warhols färgkaskader fungerar oväntat bra på de silkscreens han gjorde på kända verk av Munch såsom Skriet och Munchs självporträtt, båda från 1895. Vi förstår att Warhol är mindre ytlig än hans grälla färger och kändisfixering låter oss tro. På motsvarande sätt framstår Munchs kända verk som mer ytliga just för att de är slagkraftiga och visuellt renodlade, precis som Warhols arbeten. Begreppet ytlig står helt enkelt för den kommunikativa styrkan hos konsten. Museichefen Poul Erik Töjner talar om den ikoniska styrkan hos båda konstnärerna.

Visst överraskar det att se hur Munch och Warhol delar samma talang att med starka, konkreta uttryck skapa talande symboler, ja, ikoner för sin samtid. Båda arbetade också med långa grafikserier där de med små justeringar vill uppnå just en maximal visuell slagkraft.

Munch skapade ”Skrik” inför det föregående sekelskiftet med tidens nya insikter om människans undermedvetna och hemliga, mörka drivkrafter. Han skriver själv vad han upplevde när han fick inspirationen till Skriet: ”Himlen färgades röd som blod, det var som om ett skrik hade gått igenom naturen. Jag stannade och hela kroppen skakade av ångest.”
När Andy Warhol tar sig an Munchs bilder handlar det inte bara om att Warhol hoppas bli lika berömd som Munch. Warhol är den första konstnären som fullt ut förstod innebörden av det nya amerikanska konsumtions- och massmediesamhället. När han skapar sin berömda ikon på Marilyn Monroe efter filmstjärnans död eller återger pressbilder på den elektriska stolen och självmordshoppande människor fångar han ångesten och döden i vår moderna tid. Kanske för att han själv var katolik och nästan mekaniskt regelbundet gick i kyrka varje vecka. Vi ser att hans serier på Munchmotiven ingår i detta samma mönster.

Munchs förorsakade ofta skandaler med sina konstverk. Hans ”Madonna” från 1895 är en extatisk kvinna med nakna bröst, inramad av simmande spermier och ett ofött embryo. Warhol kan också framstå som hämningslös men ger intryck av att ignorera sina inre demoner genom en oberörd social mask, persona. Warhol tycks ha ersatt tragedin hos Munch med komedin hos det kollektiva omedvetna. De går faktiskt hand i hand.

Munch och Warhol är inte varandras motsatser utan varandras spegelbilder. Det är bara 1900-talet som skiljer dem åt.

ANDERS ZORN

Djupt inne i skogen i Dalarna firar man i år en av de främsta och mest mångsidigt begåvade konstnärerna i Norden. De flesta känner till sekelskifteskonstnären Anders Zorn som svensken som ute i naturen helst målade naket utlämnade kvinnor. I verkligheten var han lyckligt gift med dottern till en rik judisk köpmannafamilj och han återvände till hembygden efter att ha umgåtts med världens rikaste och mäktigaste män och erövrat hela världen.

Zornmuseet i Mora i Dalarna har i sommar visat Zorns mästerverk med anledning av att det i år har gått 150 år sen Zorns födelse. Det är närmare etthundra akvareller, målningar, etsningar och skulpturer, en del inlånade från Europas främsta konstmuseer i Paris, Madrid och Köpenhamn.
Hans tidiga akvareller är i världsklass. Med fotografisk precision målar han ansiktsuttryck, vattnets rörelser och ljusets reflexer på vattenytan. Med en vetenskapsmans systematik studerar han först vattnets rörelser och utför därefter vattenmålningen med konstnärens intuitiva inlevelse. Under vistelsen i Paris på 1880-talet tar han intryck av impressionisterna och övergår till oljemåleri, med omedelbar framgång. Zorns etsningar blir en succé när han med Rembrandt som förebild utvecklar en virtuos etsningsteknik där skurar av streck bygger upp motivet.

Anders vann tidigt anseende som porträttmålare först i Stockholm, där han träffar sin blivande hustru, en rik köpmansdotter. Han fortsätter därefter till Paris och besöker sju gånger USA, där flera industrimagnater och presidenter gör Zorn stormrik som uppskattad porträttmålare. I Paris hade han som 29-åring tilldelats den franska Hederslegionen men sju år senare flyttar kosmopoliten Zorn tillbaka till skogarna i Mora. Där uppför han den stora Zorngården helt i trä i tidens nationalromantiska anda och hit införskaffar han Sveriges äldsta trähus, ett s.k. eldhus från 1237! Han är nu Sveriges rikaste man efter kungen och Alfred Nobel och verkar som filantrop och mecenat i många sammanhang och skapar t.ex. Mora folkhögskola. Här föds också hans sinnliga målningar på temat naket i det fria och allmogemålningarna som visar de rika hembygdstraditionerna i Dalarna.

Mora i Dalarna visar att Anders Zorn representerar en ovanligt fruktbar kombination av en exceptionell begåvning som är både konstnärlig, analytisk och social.

RENÄSSANSEN

En 500 år gammal europeisk tradition blev i somras som ny på den svenska västkusten. Redan i mars visade Pixel det sensationella fyndet av en äkta målning av Leonardo da Vinci som skulle ingå i sommarens stora renässansutställningen ”And There Was Light” i Göteborg. Bakom utställningen fanns inget etablerat konstmuseum men de driftiga göteborgarna anlitade ett par av Italiens främsta renässansexperter. Resultatet blev en utställning som kunde visa oväntat många sidor av det konstnärliga genombrott som den italienska renässansen står för. Man kan med fog tala om genombrottet för den moderna människan.

Både Michelangelo och Rafael var företrädda liksom flera av deras samtida konstnärer. Men universalgeniet Leonardo var megastjärnan med både en högklassig kopia av kolossalstatyn David i Florens och flera välgjorda miniatyrmodeller av Leonardos sinnrika uppfinningar och förbluffande krigsmaskiner.

Dragplåstret på utställningen var självfallet ”La bella principessa”, profilporträttet av Bianca Sforza, dotter till Ludovico Sforza, fursten av Milano. Man har daterat målningen till år 1496, alltså vid tidpunkten när Leonardo målade fresken ”Nattvarden” på matsalsväggen i klostret Santa Maria delle Grazie i centrum av Milano. För den misstrogne erbjöd utställningen ett rikligt studium av analyser och jämförelser som tydligt visar äktheten av målningen. Intressant nog skapar det här harmoniska profilporträttet samma magiska sug och delikata skönhetsupplevelse som Leonardos andra profilteckningar av kvinnor eller mästerverket ”Kvinna med hermelin”.

Märkligt nog har rikstidningen Helsingin sanomat veterligen bara en gång berättat om världssensationen i Göteborg. En braskande artikel lät i sommarstiltjen förstå att ett stort gräl har uppstått om Leonardos pergamentmålning är äkta eller inte. I artikeln hänvisar Thomas Reckman bara till New Yorktidningen ARTnews där man naturligt nog är chockad över att staden har gått miste om en konsthistorisk sensation. Det var nämligen på Christie´s i New York som porträttet såldes år 1998 för en struntsumma som en 1800-tals anonym tysk målning.
Ändå redogör ARTnews (januari 2010) för att världens främsta Leonardoexperter såväl i Italien som vid Oxford och UCLA tveklöst anser porträttet vara äkta, till skillnad från Reckman. Lika märkligt är det att på finska Wikipedia hitta samma misstänksamhet medan texten bara nämner Leonardos fingeravtryck som bevis för äktheten. Åter igen nämns amerikanska ARTnews som den enda källan som -”bland andra”- påstås ifrågasätta äktheten. Reckmans artikel ingår som den ena av tre angivna källor för finska Wikipedia.
Nej, glöm denna finska Journalism by Perkele. Betydligt mer övertygande är då t.ex. engelska Wikipedia som öppet anger sjutton fysiska och vetenskapliga bevis på äktheten av Leonardos ”Young Girl in Profile in Renaissance Dress”.

De svenska arrangörerna förhandlar nu om att låta Göteborgsutställningen gå vidare till andra länder. Arrangörerna hoppas samtidigt få ekonomisk kompensation för de stora försäkrings- och bemanningskostnader som dyrgriparna av Leonardo och de övriga renässansmästarna skapade i Göteborg.

För besökarna blev poängen i alla fall att det var just renässansen som blev västländernas uppbrott från den statiska och auktoritära synen på människan och samhället. Det är här vi hittar fröet till den kreativa, kritiska och demokratiska traditionen i väst, den som fortfarande inte har slagit rot i det bysantinska Europa eller i de asiatiska kulturerna.